Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 133 larna. Man torde för närvarande kunna rikta den anmärkningen mot särskilt underdomstolarna att straffen i regel utmätas alltför nära minimigränsen. Ett bibehållande av denna praxis skulle med de nu föreslagna straffsatserna medföra att vissa fall av brottslighet bleve lindrigare bestraffade än enligt gällande lag utan att detta vore åsyftat. Härigenom bleve verkningarna av den nya lagstiftningen delvis förfelade. Man torde emellertid kunna förvänta, att domstolarna komma till insikt om att i de föreslagna straffsatserna, som ofta omfatta brott av mycket olika svårhetsgrad, de lägsta straffen äro avsedda endast för brott av verkligt lindrig art. Det lärer ock kunna antagas att, där felbedömning i förevarande hänseende ägt rum, åklagarmyndigheten underställer straffmätningen prövning av överrätt, eventuellt av den högsta instansen. En annan olägenhet, som följer av de vida straffskalorna, är att man kan befara en viss ojämnhet i rättstillämpningen, särskilt under den första tiden efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Genom överdomstolarnas avgöranden torde dock tämligen snart praxis härutinnan komma att stadga sig. Av övriga frågor av större räckvidd, som behandlas i förslaget, må här endast nämnas frågan om straffbarheten vid försök till brott. Generella regler härom hava upptagits i 3 kap. 13 §. Det ligger i sakens natur att sådana regler endast i stora huvuddrag kunna angiva de linjer, efter vilka de ofta tveksamma frågorna inom detta område böra lösas. Även om reglerna därför kunna te sig något abstrakta, äro de dock för rättsskipningen av betydelse såsom uttryck för lagstiftningens allmänna ståndpunkt i ämnet. Lagrådet vill till sist göra det uttalandet, att förslaget måste anses innefatta en väl avvägd och såväl sakligt som formellt skickligt genomförd reglering av föreliggande spörsmål. I fråga om vissa detaljer finner dock lagrådet jämkningar i förslaget vara erforderliga. 3 kap. 13 §. Lagrådet: Enligt tredje stycket skall straffet för försök sättas under vad å den fullbordade gärningen bort följa. Att sålunda straffet i princip bör vara lägre, om den för brottet karakteristiska effekten uteblivit, synes väl överensstämma med svensk rättsuppfattning. Vid grundsatsens utformning i lagtexten kräva emellertid de fall uppmärksamhet, där den brottsliga gärningen väl icke medfört den för det fullbordade brottet erforderliga effekten men en annan, särskilt svår, effekt. I gällande rätt beaktas understundom en sådan effekt på det sätt, att en strängare straffskala skall tillämpas än för det enkla försöket. I särskilt svåra fall, framför allt när försöket medför dödlig utgång, kan härvid straffarbete på livstid ifrågakomma; i vissa fall kan för sådan händelse icke ens dömas till lägre straff. Exempel på dylika stadganden.erbjuda 14 kap. 28 §, 15 kap. 14 § samt 21 kap. 8 § strafflagen. Det remitterade förslaget intager i dessa hänseenden i princip samma ståndpunkt som gallande rätt, men straffarbete på livstid angives såsom straffmaximum
