Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 241 ett objektivt bedömande intet som helst kan erinras mot det sätt, varpå den
- uteblivna svarandens sak framlagts. Vidare bör uppmärksammas, att den,
som skall framlägga svarandens sak, i de flesta målen måste bereda sig därpå, ehuru detta ej sällan tidskrävande arbete i det stora flertalet fall kommer att bliva onödigt på den grund, att svaranden inställer sig. . Emellertid synas de alternativ, som skulle kunna tänkas i stället för det föreslagna, ännu mindre tillfredsställande. Med all rätt har beredningen sålunda i motiven betecknat det såsom obilligt att tillämpa tredskodom mot utebliven vadesvarande. Och att ålägga honom inställelsekostnad i alla mål, även sådana, som han på goda grunder anser uppenbart riktigt bedömda av -underrätten, kan ej heller förordas. Det återstår då att undersöka, huruvida man ej med godtagande i princip av förslaget kan mildra de omnämnda olägenheterna. Det vill synas som om det är att fordra för litet av vadesvaranden, om han skall vara pliktig att .inställa sig blott då hans närvaro anses erforderlig för utredningen. Man torde väl kunna kräva, att han inställer sig även i vissa andra fall, nämligen sådana, i vilka utgången kan vara föremål för tvekan eller det eljest icke finnes lämpligt att svarandens sak framlägges genom rättens försorg. Därest hovrätten förelägger vadesvaranden inställelse vid vite i alla mål, där en sådan inställelse är av vikt för utredningen eller handläggningen, samt, såsom det bör förutsättas, uppskov i allmänhet meddelas, om svaranden utebliver trots vitesföreläggandet, vinnas fördelar i olika avseenden. Vitesföreläggandet och risken att få betala kostnaden för den inställda huvudförhandlingen komma att ytterligare påverka svaranden till inställelse, och förberedelsen för framläggandet av svarandens sak genom hovrättens försorg kan inskränkas till de enklare mål, vari föreläggande ej gives, samt dem, som uppskjutas på grund av svarandens utevaro. Lagtexten lägger ej hinder i vägen för ett sådant tillvägagångssätt men ger ej heller någon garanti för att det blir tillämpat. Lagrådet anser sig därför böra hemställa, att i 14 § upptages bestämmelse om att vitesföreläggande skall meddelas svaranden i den utsträckning som ovan berörts. . Vad här förordats äger tillämpning jämväl i fråga om 51 kap. 14 §. 16 §. Lagrådet: - Vid huvudförhandlingen i tvistemål skall enligt förslaget tvistens omfattning först fastställas genom att underrätlens. dom uppläses samt vadekäranden uppger, i vilken del domen överklagas och vilket yrkande han framställer, och vadesvaranden anger, huruvida han medger eller bestrider yrkandet. Därefter skola parterna, var i sin ordning, utveckla sin talan och yttra sig över vad motparten anfört. Såsom av motiven (sid. 517) framgår åsyftas härmed, att vadekäranden alltid skall först utveckla sin talan. För brottmålens del upptager förslaget i 51 kap. 16 § en annan regel i det att, oavsett vem som klagar, åklagaren eller målsäganden skall först utveckla åtalet. Denna ordl Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 5. 16
