Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 271 grund för det slutliga protokollet måste dessa anteckningar icke sällan vara behäftade med brister, vilka i sin ordning återverka på protokollets tillförlitlighet. - o - Av vad nu anförts framgår, att förfarandet vid vara underratter lider av svagheter, som ej blott bidraga till långsamheten i rättsskipningen utan ock kunna vara en fara för dess säkerhet. Målens handläggning erbjuder icke garantier för en fullständig och allsidig behandling, och det kan därför icke undvikas, att målen icke sällan avgöras utan att vara fullständigt utredda. Då provningen av ett mål uteslutande sker på grund av de däri förda protokollen, måste de brister, av vilka dessa lida, menligt inverka på prövningen och kunna leda till domar, som endast bristfälligt svara mot vad som är det materiellt riktiga. - På senaste tiden har en rörelse uppstått i syfte att utan lagandiling verka till en förbättrad ordning för målens behandling 1 underratten.° Da domstolarna enligt gällande lag icke sakna medel att genomfora vissa sadana forbattringar, särskilt till vinnande av en mera koncentrerad behandling av målen, kan utan tvivel åtskilligt vinnas genom en sålunda ändrad praxis. Att de mera omfattande bristerna i vår rättegångsordning icke kunna utan lagändring botas, synes dock processkommissionen uppenbart. Processen i de högre domstolarna är icke sådan, att förhandlingen mellan parterna ger anledning till liknande tidsutdräkt som vid underrätterna. Förfarandet är rent skriftligt, och skriftväxlingen avslutas ganska snabbt. Om ny bevisning genom vittnen skall förekomma vållas väl därav något uppskov, men detta är icke av större betydelse. I de högre instanserna föranledes emellertid dröjsmål därav, att arbetskrafterna icke äro tillräckliga för att medgiva en skyndsam behandling av målen. Efter att med siffror ur rättsstatistiken ha belyst den tid, som i de högre instanserna åtgick från det mål inkommo till dess dom meddelades, anför kommissionen vidare: Själva proceduren är, såsom nämnts, rent skriftlig. Materialet är allenast de av parterna växlade skrifterna jämte protokollen över vad som förekominit vid underrätten. Såsom en följd därav förekommer ej heller någon offentlighet. Förfarandet lider i hög grad av alla de olägenheter, som den fullständiga saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle till medverkan från domstolens sida vid processledningen och sanningsforskningen äro ägnade att medföra. Genom 1901 års lagändring beredes väl möjlighet för domstolen att anordna muntligt förhör med parterna. Men med sådant förhör, som blott skall avse att vinna upplysning om viss av domstolen angiven omständighet, är, enligt vad erfarenheten visar, föga att vinna, och det medför dessutom stor omgång. Möjligheten att anställa sådant förhör begagnas därför endast i ringa omfattning. En allvarlig svaghet i vår rättegångsordning beror därpå, att denna alltjämt i väsentlig omfattning kvarstår på den legala bevisteoriens ståndpunkt. Denna har visserligen genom praxis kommit att så småningen undergå betydliga jämkningar, men det muntligtprotokollariska systemet i underrätterna och i än högre grad det skriftliga förfarandet i överrätterna försvåra likväl den fullständiga frigörelsen från den legala bevisteorien. I flera viktiga hänseenden upprätthålles också teorien ännu tillfullo. De synnerligen vittgående reglerna om vittnesjäv medföra en avsevärd begränsning av det bevisniaterial. som må brukas till domstolens övertygande. Även om denna begränsning i grövre brottmål göres mindre kännbar därigenom, att jäviga personer där kunna höras upplysningsvis, medför den dock i övrigt betänkliga hinder för en materiellt riktig rältsskipning. Det är utom allt tvivel, att i synnerhet i
