Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 315 En reform av ett lands rättegångsväsen är-1 -allmanhet en omfattandeoch i hög grad invecklad fråga. Detta omdome galler ej minst det svenska -ratte- gångsväsendet, som på grund av sin ålder och sina traditioner kanske -1 hogre grad än något annat lands, med undantag av Englands, ar knutet vidfol- kets vanor och föreställningsliv och beträffande vilket en reform alltså icke kan undgå att beröra viktiga intressen. Att en sådan reformicke bör genomföras med mindre den påkallas av ett verkligt behov, ligger 1 oppen dag. For att erhålla en fast utgångspunkt för bedömandet av denna fråga torde det vara nödvändigt att objektivt skärskåda det nuvarande rättegångssystemet med dess förtjänster och brister samt därefter undersöka, huruvida dessa brister kunna avlägsnas och något bättre sättas i stället utan att det beståendes förtiänster äventyras. Att utsträckta reformens syfte utöver den sålunda angivna ramen av vare sig teoretiska eller andra grunder, synes med den varsamhet, som lagstiftaren alltid har att ålägga sig, särskilt då det gäller i samhällslivet djupt ingripande spörsmål, icke böra ifrågakomma. Utgångspunkter för en rättegångsreform. Domsiolarna. Departementschefen övergick härefter till en redogörelse för det nuvarande rättegångssystemets förtjänster och brister. I fråga om domstolarna framhöll departementschefen såsom ett för vårt rättegångsväsen utmärkande drag den olikhet, som beträffande underdomstol.arna består mellan land och stad. Den bärande grunden för häradsrättemas organisation vore ovtivelaktigt den gamla germanska och särskilt svenska uppfattningen, att folket har att deltaga ej blott i lagarnas stiftande utan ock i deras vårdande och upprätthållande. Lekmannen kallas i domstolen att taga del i ett av de ansvarsfullaste värv, som kunde åläggas en medborgare, att skipa rätt. Den betydelse, som detta förhållande haft och alltjämt hade för den svenska rättsordningens styrka, sträckte sig förvisso långt utöver det rent judiciella området. Nämndens deltagande i rättsskipningen vore - framhöll departementschefen - av största värde för häradsrätternas verksamhet. Främst komme därvid i åtanke den del av densamma, som hänförde sig till sanningsprövningen. I äldre tid hade ock denna, åtminstone i vissa fall, uteslutande tillkommit nämnden. Även om förhållandena numera i viss mån ändrats, torde dock ingen vilja bestrida, att nämnden med den stora människokännedom och livserfarenhet, som i allmänhet rymdes därinom, å detta område alltjämt hade en viktig uppgift att fylla. Nämndens betydelse vore emellertid icke begränsad till bevisprövningen. Jämväl vid tillämpning av gällande lag vore dess medverkan av värde. Med sin friare, av erfarenheten mer omedelbart påverkade uppfattning hade nämnden otvivelaktigt starkt medverkat till att åt vår rättsskipning ge ett mera konkret och realistiskt drag, en anda av skålighet och billighet, som torde fördelaktigt känneteckna den svenska rättsskipningen framför vissa främmande länders. Då det från många håll gjordes gällande, att nämndens insats i rättsskipningen numera vore väsentligt mindre än tidigare, kunde detta påstående icke helt gendrivas. Till detta förhållande torde i hög grad ha bidragit den omläggning av rättegångsförfa
