Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 323 åt den fria bevisprövningen, som måste anses önskvärt. På denna punkt torde den nuvarande rättegångens kanske största svaghet vara att soka. Att olägenheterna av skriftligt förfarande bliva än mera framträdande, om i enlighet med den fria bevisprövningens grundsatser vittnesjäven borttagas och partsutsagan inordnas bland bevismedlen, torde 1ckekunna betvivlas. De fördelar i avseende å en på fri bevisteori grundad sann1ngsprovn1ng,som den muntliga, koncentrerade förhandlingen erbjuder, sammanhänga 1 framsta rummet med den intensitet och livaktighet samt det rikare utbyte, som måste antagas komma att känneteckna en förhandling, där alla,-som- hanå- got att meddela i saken, såväl parter som vittnen, äro samtidigt tillstades och, var och en i sin ordning, deltaga i förhandlingarna. Spörsmålen träda härigenom i skarpare belysning. Parters och vittnens uttalanden komma i omedelbar följd. Det sålunda vunna materialet kan sammanställas och jämföras. Skiljaktigheter i uppgifter kunna granskas och gfcras till föremål för närmare skärskådan. Under förhandlingens hela förlopp äro domstolens ledamöter i tillfälle att göra sina iakttagelser om parters och vittnens uppträdande samt deras sätt att bemöta framställda anmärkningar eller besvara till dem riktade frågor. Det är på grundval av dessa på en gång samlade intryck av hela förhandlingen, som bevisprövningen skall äga rum. Förhandlingens koncentration utgör redan i och för sig ett verksamt medel för sanningens utforskande. Partens benägenhet att genom oriktiga eller eljest vilseledande uppgifter påverka domstolens uppfattning minskas uppenbarligen i hög grad i den mån dessa kunna omedelbart gendrivas av vittnen eller andra, som samtidigt övervara förhandlingen, och något rådrum icke lämnas för ytterligare undanflykter. Materialet vinner i tillförlitlighet. Genom framläggandet av detta material i ett sammanhang inför domstolen erhåller denna en fast grund för sin sanningsprövning. För att denna fördel skall kunna helt tillgodogöras måste domstolen äga att taga hänsyn till varje omständighet, som finnes vara av betydelse för sanningens utletande, liksom å andra sidan rättegångens koncentration och muntlighet utgöra förutsättningar för att syftet med en fri bevisprövning skall kunna nas. På denna punkt föreligger enligt min mening det avgörande skälet för ett koncentrerat muntligt förfarande. Det torde vara allmänt erkänt, att en reformering av vår bevisningsrätt ej längre kan undanskjutas. För en dylik reform ha ej minst från riksdagens sida vid olika tillfällen ådagalagts starka sympatier. Det skriftliga förfarandet kan icke anses vara i stånd att fylla de krav, som med hänsyn till bevisningsresultatets tillförlitlighet måste ställas på en fri bevisprövning. Redan med den begränsade fria bevisprövning, som nu allmänt tillämpas av våra domstolar, torde detta omdöme vara berättigat, och det blir det uppenbarligen i än högre grad vid den utvidgning av den fria bevisprövningen, som av sakens egen natur måste anses påkallad. Departementschefen sammanfattade den lämnade redogörelsen för den rådande förhandlingsordningen sålunda: Förhandlingen, som från äldre tid bibehållit vissa inslag av omedelbarhet och muntlighet, hade särskilt i tvistemål alltmera övergått till ett skriftligt förfarande. I samband därmed hade ett uppskovssystem vunnit insteg. Härigenom hade allmänhetens intresse för rättsskipningen försvagats och lekmännens deltagande däri försvårats. Vår bevisningsrätt kvarstode alltjämt i betydande utsträckning på den legala bevisteoriens grund. Den sanningsplikt, som borde åvila parterna, utkrävdes endast i ringa omfattning. I samma mån som bevisprövningen
