Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 343 pande beskaffenhet, att deras genomförande med all sannolikhet skulle komma att undanskjuta reformförslagens förverkligande till en oviss framtid. Ur olika synpunkter vore en sådan utveckling i hög grad att beklaga. Det nuvarande förfarandets brister vore dock så djupgående och av den betydelse för rättegångsförfarandets viktigaste egenskap, dess säkerhet, att med en reform icke borde anstå längre än som nödvändigt betingades av förhållandena. Mot att nu skrida till en mera vittgående omläggning av organisationen talade också, att lämpligheten av en sådan omläggning alltid måste te sig som skäligen oviss, innan någon erfarenhet vunnits rörande de nya arbetsuppgifter, som komme att åvila domstolarna. Därest man från dessa utgångspunkter uppställde frågan, huruvida den nuvarande domstolsorganisationen vore skickad att uppbära ett muntligt, koncentrerat förfarande, syntes svaret icke behöva bliva alltför ogynnsamt. I fråga om underdomstolarna på landet, häradsrätterna, framhöll departementschefen, att någon rubbning i deras sammansättning numera icke torde ifrågasättas. Häradsrätten borde allt framgent som hittills bestå av en lagfaren domare och nämnd. Beträffande förhållandet mellan häradshövdingen och nämnden erinrade departementschefen om att i riksdagen vid upprepade tillfällen förslag väckts om utvidgning av nämndens inflytande. Denna fråga, som från slutet av 1800-talet sammankopplats med frågan om vår bevisningsrätts reformering, hade i allmänhet haft den innebörden, att kravet på nämndens enhällighet för att överrösta häradshövdingen skulle uppgivas och i stället införas bestämmelse om att den mening skulle bliva rådande, varom tre fjärdedelar av antalet nämndemän förenade sig. Denna ståndpunkt hade vid flera tillfällen biträtts av andra kammaren, varemot inom första kammaren majoritet för densamma icke kunnat ernås. Departementschefen anförde vidare: Förhållandet mellan häradshövding och- nämnd torde så gott som undantagslöst vid våra häradsrätter vara det allra bästa, och de fall, då några verkliga slitningar förekommit, äro helt visst lätt räknade. Häradshövdingen sätter stort värde å nämndens uppfattning särskilt i bevisningsfrågor och praktiska spörsmål. Det är därför ingalunda ovanligt, att häradshövdingen som sin upptager en åsikt, som framkommit inom nämnden och som biträdes av det övervägande flertalet inom denna. Å andra sidan åtnjuter häradshövdingen i allmänhet nämndens odelade förtroende. På detta sätt åvägabringas mellan häradshövdingen och nämnden ett fritt utbyte av synpunkter och en samverkan till rättsskipningens fromma, som präglas av ömsesidig hänsyn. För denna samverkan är lagens omröstningsregel icke av någon egentlig betydelse; nämndens inflytande sträcker sig i verkligheten vida längre än som omedelbart framgår av lagen. För den, som lägger huvudvikten å denna av alla formföreskrifter obundna, förtroendefulla samverkan mellan domare och nämnd, kommer frågan om lagstiftningens ingripande å detta område icke att erhålla samma principiella betydelse, som av mången tillägges densamma. Oavsett den ståndpunkt man mtager till själva principfrågan delar jag emellertid den uppfattningen, att nu gällande lag icke ger ett riktigt uttryck åt nämndens ställning inom häradsrätten och den betydelse för rättsskipningen, som nämnden redan nu äger
