35O Kungl. Maj:ts proposition nr 5. särskilda hovrättsting inom domkretsens från förläggningsorten mera avlägsna delar. Det kan ej förnekas, att skäl tala för en sådan anordning ei minsl med hänsyn till den större folkliga anknytning, som rättsskipningen i överrätterna härigenom skulle vinna. I viss mån innebär förslaget ett återupplivande av gamla svenska traditioner. Behovet av hovrättens större lätttillgänglighet gör sig särskilt gällande i de grövre brottmålen. I dessa mål förekommer ofta en vidlyftig utredning genom vittnen, som äro bosatta i orten, ävensom personlig inställelse av den tilltalade. Därest, såsom jag i det följande kommer att förorda, nämnd skall medverka i de grövre brottmålen, ligger jämväl häri ett skäl att giva förslaget sin anslutning i denna del. Huruvida jämväl i andra mål anordningen med hovrättsting kan visa sig lämplig, är ej lätt att nu överblicka. Svaret på denna fråga beror i ej ringa grad på det antal, till vilket hovrätterna bestämmas. Skulle detta begränsas till fem, torde särskilt för de norrländska länen behovet av hovrättsting vara uppenbart. För sådant fall bör det tillkomma hovrätten att med hänsyn till ett måls beskaffenhet och övriga omständigheter själv avgöra, huruvida målet skall handläggas i vanlig ordning eller vid hovrättsting. Beträffande hovrätternas sammansättning erinrade departementschefen, att hovrätt för närvarande vore domför med fyra ledamöter, om tre av dem vore ense om domslutet, men att, om sådan enighet ej kunde uppnås, handlingarna överlämnades till en femte ledamot, som efter granskning av dessa avgåve sitt votum. Denna anordning kunde tydligen ej bibehållas vid en på omedelbarhet grundad muntlig förhandling. Vid denna måste de domare, som deltoge i avgörandet, samtliga ha övervarit förhandlingen. Att på denna grund fastställa det domföra antalet till fem syntes dock icke vara erforderligt. Å andra sidan syntes ett antal av allenast tre vara väl lågt särskilt med hänsyn till att de kollegiala stadsdomstolarna skulle vara besatta med ett lika antal domare. Härtill komme att vid förfall för någon av de ordinarie ledamöterna och inträdet av en tillfällig ledamot i domstolen dess sammansättning skulle bliva alltför svag. Sattes antalet till fyra, torde det finnas större utsikt att upprätthålla det i hög grad beaktansvärda kravet, att i alla mål minst tre ordinarie ledamöter skulle deltaga i avgörandet. Departementschefen hade därför stannat vid, att det domföra antalet ledamöter i hovrätt. sattes till fyra. Rörande frågan om deltagande av nämnd i hovrätt hänvisade departementschefen till vad han i detta ämne anfört i fråga om rådhusrätterna. De synpunkter, som därvid framhållits för en begränsning av nämndens medverkan till de grövre brottmålen, vore emellertid för hovrätternas del i än högre grad framträdande. Sålunda kunde med hänsyn till olägenheter och kostnader det knappast på allvar ifrågasättas att i hovrätt låta nämnd deltaga i alla mål. Med den ståndpunkt departementschefen intagit i fråga om bevisprövningen såsom en i främsta rummet underrätten åliggande uppgift gjorde sig ock behovet av nämnd i överinstansen mindre starkt gällande. Ett undantag härifrån bildade de grövre brottmålen, i vilka liksom vid underrätten bevisningen alltid skulle omedelbart förebringas inför domstolen. Vad anginge nämndens sammansättning torde, liksom i fråga om rådhusrätterna. övervägande skäl tala för att de för häradsnämnd förordade grunder
