Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 395 ken. Detta gäller särskilt domstolsväsendet. Beredningen har utgått från att de grundläggande bestämmelserna å detta område böra upptagas i rättegångsbalken men till särskild reglering hänvisat det närmare ordnandet av domstolarnas samt åklagarväsendets inre organisation och verksamhet. Beredningen har icke ingått på frågorna om avlöningsförhållandena för domare och annan till domstolsväsendet hörande personal, sportelväsendets avskaffande och tingshusbyggnadsskyldigheten. Dessa frågor äro, erinrar beredningen, i vissa delar föremål för särskilda utredningar. Den nya rättegångsbalkens införande förutsätter sålunda ett omfattande arbete å olika lagstiftnings- och författningsområden. Enligt beredningens åsikt är detta arbete dock icke av den vikt för bedömandet av beredningens förslag, att det behöver föreligga färdigt i samband med förslaget till rättegångsbalk. Starka praktiska skäl tala enligt beredningens mening för att statsmakterna först taga ståndpunkt till frågan om rättegångsväsendets gestaltning. Beredningen föreslår därför, att de Övergångsbestämmelser, som erfordras för nya rättegångsbalkens ikraftträdande, meddelas i särskild lag. Beredningens förslag överensstämmer i sina huvudgrunder med de riktlinjer, som uppdragits av riksdagen; dessa ansluta sig även nära till 1931 års proposition. I enlighet härmed har till grund för förslaget lagts den uppfattningen, att reformarbetet främst borde inriktas på åstadkommande av ett förbättrat förfarande samt att ändringar i organisationen borde vidtagas endast såvitt de vore nödvändiga för att domstolar och andra organ skulle bliva i stånd att uppbära ett dylikt förfarande. Domstolsväsendet. Å//män underrätt. De allmänna underrätterna äro enligt försl.aget som nu häradsrätter och rådhusrätter. Häradsrätt är första domstol på landet och i stad, som hör till domsaga, rådhusrätt i övriga städer. Huruvida stad äger egen jurisdiktion eller ej, besvaras icke i rättegångsbalken. Av reglerna om rådhusrätts domförhet följer dock, att i rådhusrätt skola sitta minst tre lagfarna ledamöter. Denna ståndpunkt överensstämmer med propositionen och riksdagens uttalanden. Enligt dessa borde den särskilda stadsrättsskipningen bibehållas allenast i städer, som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra omständigheter ägde förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig styrka, och förordades, att i rådhusrätt tre lagfarna ledamöter skulle ha säte. Denna uppfattning ligger ock till grund för 1932 års lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. Beredningen framhåller, att med stor sannolikhet torde även vid rättegångsbalkens införande finnas städer, i vilkas rådhusrätter icke finnas tre lagfarna ledamöter. I samband med beslutet om rättegångsbalkens ikraftträdande torde alltså böra regleras, huru rättsskipningen i dessa städer skall ordnas. Lämp
