Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 459 en handels- och sjörättsdomstol med sakkunniga bisittare. Beredningen har i sitt förslag icke tagit ståndpunkt till frågan om de särskilda, från den allmänna rättegångsordningen avvikande processformer, som redan nu föreligga i fråga om vissa grupper av mål, bland dessa handelsmäl. Det är alltså att motse, att denna fråga upptages till behandling vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Med hänsyn härtill och då även enligt min mening vägande anmärkningar kunna göras mot beredningens förslag i den utformning, vari det nu föreligger, anser jag, att det icke för närvarande bör upptagas i lagstiftningen. Till frågan, huruvida utfästelse att ej fullfölja talan bör tillerkännas rättsverkan, återkommer jag i samband med en av lagrådet i detta ämne vid 49 kap. gjord erinran. Lekmäns deltagande i rättsskipningen. Under reformarbetets gång har, som framgår av vad redan anförts, i olika sammanhang starkt framhållits betydelsen av lekmäns deltagande i rättsskipningen. Utgångspunkten för dessa uttalanden har varit den nuvarande organisationen av våra häradsrätter med en lagfaren domare, häradshövdingen, som rättens ordförande och en vid hans sida ställd folkvald nämnd. Som den alltjämt bärande grunden för denna domstolsform har, såsom i 1931 års proposition, framhållits den urgamla svenska uppfattningen, att folket hade att deltaga ej blott i lagarnas stiftande utan ock i deras vårdande och upprätthållande. Att nämndens deltagande i häradsrättens verksamhet varit av det största värde erkännes allmänt. Nämndens deltagande har fast förankrat rättsskipningen i folkets förtroende, och nämnden har med sin av erfarenheten mera omedelbart påverkade uppfattning bidragit till att åt den svenska rättsskipningen ge ett drag av skälighet och billighet, som torde fördelaktigt känneteckna den i förhållande till många främmande länders. Som särskilda utskottet framhållit, torde ock enighet råda därom, att lekmännens deltagande i rättsskipningen vid häradsrätt bör ske genom nämnd. Vad däremot angår nämndens sammansättning och inflytande ha meningarna gått mera isär. Det domföra antalet nämndemän är för närvarande lägst sju, högst tolv, och endast enhällig nämnd kan överrösta den lagfarne domaren. Processkommissionen hade nedsatt antalet ledamöter i nämnden till fem; därest fyra nämndemän förenade sig om en mening, skulle denna gälla. I 1931 års proposition hade förordats, att antalet fastställdes till åtta och att nämndens röst skulle gälla mot den lagfarne domarens, då en majoritet av sex nämndemän förelåge. Vid propositionens behandling inom utskottet framkommo olika meningar. Majoriteten inom utskottet ansåg, att gällande regler om nämndens rösträtt borde bibehållas och fann ej heller anledning till avvikelse från den nuvarande bestämmelsen, att sju nämndemän utgjorde domfört antal. I en till utskottets betänkande avgiven reservation uttalade flera utskottsledamöter sin anslutning till propositionens omröst
