470 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. sällan inträffar att i ett och samma mål växling äger rum i fråga om rättens ordförande och att sålunda flera personer nödgas genom inläsning av handlingarna förbereda handläggningen av samma mål. Uppenbart är, att den nya ordningen sålunda bereder tillfälle till en långt mera rationell arbetsfördelning. En högst avsevärd arbetsbesparing mäste även uppkomma därigenom, att rättens ordförande, eller i rådhusrätt annan ledamot av rätten, befrias från det nuvarande bestyret med uppsättande av dombok efter förhandlingen. Bland andra lättnader i anledning av förslaget må framhållas, att bestämmelserna om strafföreläggande innebära att i åtskilliga fall, där åtal nu skall prövas av rätten, ett enklare extrajudiciellt förfarande kan anlitas. Å andra sidan tillkomma enligt förslaget vissa uppgifter, som föranleda ökat arbete för underrätterna och personalen därstädes. Domstolen kommer sålunda att i större utsträckning än för närvarande taga befattning med handräckning i tvistemål och tvångsmedel i brottmål, särskilt häktning. En annan nytillkommande uppgift är den ordning för delgivning av handlingar, som föreslås. I allmänhet skall delgivningen ske genom postverket; rätten har emellertid att träffa de härför nödiga anstalterna. Ur mera allmän synpunkt innebär anordningen en väsentlig förenkling av det nuvarande delgivningsförfarandet och en minskning av delgivningskostnaderna för såväl enskilda parter som det allmänna; tydligt är dock, att bestyret med delgivningen i någon mån kommer att belasta kansliarbetet. Med hänsyn till det anförda torde vara riktigast att söka mot varandra väga å ena sidan de uppgifter, som nu ankomma på underrätterna med avseende å rättegångsmålens handläggning, och å andra sidan motsvarande uppgifter enligt förslaget. En dylik avvägning synes med stor visshet giva vid handen, att den sammanlagda arbetsbördan vid underrätterna icke ökas genom rättegångsreformen. Enligt min mening har man alltså att utgå från att behovet av arbetskrafter vid våra underrätter i stort sett även efter reformens genomförande är att bedöma ur samma synpunkter, som redan nu göra sig gällande, eller med andra ord antalet mål och dessas mera eller mindre svårutredda beskaffenhet. A l detta sammanhang må omnämnas, att lagrådet vid sin granskning av förslaget till rättegångsbalk uttalat, att arbetet i många domsagor för närvarande vore så ordnat, att häradshövdingens arbetskraft utnyttjades till bristningsgränsen. Om denna uppfattning visar sig vara riktig, böra tydligen, oberoende av rättegångsreformen, erforderliga åtgärder vidtagas i syfte att underlätta arbetet i domsagorna. Ett förslag, syftande till en mera rationell anordning av domsagornas personalorganisation, har också nyligen framlagts i ett av domsagoutredningen den 22 september 1939 avgivet betänkande (statens offentl. utredn. 1939:29). Enligt detta förslag borde en avsevärd förstärkning åvägabringas beträffande den icke rättsbildade personalen vid domsagorna, varemot antalet notarier skulle kunna nedbringas. I fråga om sekreterare och biträdande domare i domsagorna föreslås ingen nämnvärd förändring i förhållande till gällande ordning. Ett genomförande
