515 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. huvudsak följande. Målsäganden framstode som den tilltalades naturliga motpart, och då man icke ville, att den tilltalade skulle höras som vittne, skulle det vara oegentligt att låta målsäganden avlägga vittnesberättelse; genom att tillåta honom att avgiva sin berättelse under den garanti för trovärdighet, som följde med vittnesmålet, skulle han i förhållande till den tilltalade få en alltför gynnad ställning. Lagrådets flertal har i sitt yttrande först erinrat, att enligt gällande rätt jäven för angivare och för den, som har i saken del, i allmänhet utgjorde hinder mot att målsägande för närvarande hördes som vittne. Under åberopande av ett av högsta domstolen avgjort rättsfall (N.J.A. Avd. I 1928 sid. 195) har emellertid samtidigt framhållits, att då målsägande, som ej angivit brottet, avstått från anspråk på skadestånd, han i vanlig ordning kunde på ed höras som vittne. Enligt främmande rätt kunde, såsom lagrådet erinrat, målsägande allmänt höras som vittne och detta ofta, såsom i Norge och Danmark, även när han uppträdde som part. Enligt samma ledamöters åsikt saknade visserligen icke beredningens betraktelsesätt berättigande men å andra sidan kunde den tilltalade ha ett befogat anspråk, att målsäganden skulle underkastas de tvångsmedel för framkallande av en sanningsenlig utsaga, som eden och menedsansvaret medförde; en medelväg borde i detta fall följas. Gällande rätt kunde sägas innebära, att målsäganden i allmänhet ej finge höras under ed men att undantag gjordes för sådana fall, då det kunde antagas, att hans intresse i målets utgång ej vore starkt framträdande. Från dessa utgångspunkter har lagrådets flertal ansett sig böra göra skillnad mellan de fall, då målsägande, som ej är part, genom avstående eller eljest förlorat sin talerätt, och de fall, då han fortfarande ägde föra talan, ehuru sådan ännu ej anställts; endast i först nämnda fall borde han få höras på ed. Den av lagrådets ledamöter, som anslutit sig till beredningens ståndpunkt, har framhållit, att det vore oegentligt att göra skillnad mellan det fall, att målsäganden förde talan, och det, att han ännu icke i processen angivit, om han ville föra talan eller ej; en målsägande, som ville bliva hörd som vittne, kunde alltid vänta med att framställa sitt anspråk för att vara oförhindrad att med sina uppgifter stödja anspråket. Enligt denne ledamots uppfattning vore ej heller mycket vunnet genom att medgiva den tilltalade att påkalla vittnesmål med målsägande, som ej är part; en sådan målsägande kunde alltid avböja vittnesmål genom att instämma i åklagarens talan. Vid bedömande av den föreliggande frågan om målsägandens ställning i rättegången synes mig, såsom beredningen framhållit, i första hand böra beaktas förhållandet till den tilltalade. Att, såsom skett i Danmark och Norge, tillåta vittnesförhör med målsägande, som är part i målet, skulle uppenbart vara ägnat att till nackdel för den tilltalade rubba jämvikten dem emellan, och en sådan lösning har lagrådet ej heller ansett sig kunna förorda. Ej heller bör enligt lagrådets flertal målsäganden höras på ed och alltså under straffansvar i annat fall än då hans intresse i målets utgång ej är starkt framträdande, något som kunde anses vara förhållandet, då målsäganden avstått från talan. Det torde emellertid vara tveksamt, om ett dylikt avstående i och
