Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Lindqvist m. fl. avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och
voteringspropositionen blivit ännu en gång upplåst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för nej-propositionen.
Herr Rylander begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 64 ja och 87 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså i avseende å
26 kap. 10 § bifallit den av herr
Lindqvist m. fl. avgivna reservationen.
Övriga delar av förevarande
lagförslag.
Godkändes.
Utskottets under 2) framlagda
förslag till lag om disciplinstraff för
krigsmän.
Efter föredragning av lagförslaget yttrade
Herr OLSSON i Mellerud: Herr
talman! Jag har nyss uttalat min
tillfredsställelse med den modernisering
av denna lag, som kommit till stånd.
När nu justitieministern är inne i
kammaren vill jag passa på att återigen ge
uttryck för denna min tillfredsställelse.
Det finns dock en och annan punkt,
där jag haft en avvikande mening. I
fråga om disciplinstraffet vill jag
invända mot den utökning av
arreststraffet från femton till trettio dagar, som
förekommer i propositionen.
Utredningsmannen hade stannat vid en
utökning av arreststraffet till tjugu dagar,
men i propositionen har man gått
längre och sträckt sig till trettio dagar.
Jag har gjort den invändningen, att ett trettio dagars arreststraff är ganska hårt. Det är en straffart, som enligt mitt sätt att se nog är avsevärt svårare än det lägsta fängelsestraffet, som är en månads fängelse. Man gör visserligen nu den invändningen, att detta arreststraff skall avtjänas efter en annan metod än tidigare. och på detta sätt skall man kunna åstadkomma en smula lindring i denna straffart. Jag vill då göra det påpekandet, att arrestlokalerna, där arrestanterna skola avtjäna sitt straff, för närvarande och sedan någon tid tillbaka befinna sig i ett sådant skick, att ett arreststraff på femton eller tjugu dagar enligt min mening är minst lika svårt som ett fängelsestraff på en månad. När jag dessutom vet, att de korta fängelsestraffen ofta få avtjänas ute i kolonier med en betydande frihet, då har jag för min del tyckt, att man sträckt sig för långt när man utökat arreststraffet.
Jag känner så väl till det resonemang man för till försvar för detta. Vi ha nu, säger man, femton dagars arreststraff som maximum. Å andra sidan är det lägsta fängelsestraffet en månad. Här finns alltså en lucka, och i ivern att fylla denna lucka har man här helt förbisett, att dessa straffarter inte äro så jämförbara, att man utan vidare kan handla på detta sätt.
Vi ha varit fyra stycken inom utskottet som röstat emot denna utsträckning av arresttiden från utredningsmannens förslag, tjugu dagar, till propositionens förslag, trettio dagar. Det som avhållit oss från att reservera oss har varit, att i propositionen utdömningen av det längsta arreststraffet lagts i domstolens hand i stället för hos den militäre befälhavare, som har att utöva bestraffningsrätten i disciplinavseende. Jag medger, att sättet att flytta över avgörandet av de längre arreststraffen till domstolen är en sådan förbättring, att jag, trots att jag inte är övertygad om riktigheten av nämnda utökning, avstått från att reservera mig.
Jag har. herr talman, intet yrkande.
