Tisdagen den 15 juni 1948. Nr 24. 21 Svar på interpellation ang. folkskolans lokalbehov. Jag begärde ordet när jag hörde statsrådet i sitt svar säga, att det i vissa fall träffats överenskommelser med kommunerna om att bostadskvoten helt eller delvis skall utnyttjas för byggande av skollokaler. Herr Nilsson i Göingegården har varit inne på samma fråga, och statsrådet har i sitt andra anförande givit en del värdefulla kompletterande upplysningar. I interpellationssvaret berördes ju frågan mera i förbigående, men sedan lämnade statsrådet en del intressanta siffror, Det är ju ett steg i rätt riktning att 8 å 9 miljoner av bostadsbyggnadskvoterna använts för uppförande av skolbyggnader. Men när bostadsbyggnadskvoten för tiden 1 april 1948-1 juni 1949 är fastställd till nära 40 000 lägenheter, vilket motsvarar inemot en miljard kronor, förslå dessa 8 à 9 miljoner inte så värst långt. I skolöverstyrelsen frågar man sig därför, om det inte rent av borde bli regel, att skolbyggnader i städer och tätorter skola inrymmas i bostadskvoten, så att den särskilda skolbyggnadskvoten i allra största utsträckning kan tagas i anspråk för rena landsbygden. Som alla veta råder det rent av panikartad stämning på sina håll i bygderna. Skolöverstyrelsen får ständigt besök av representanter för olika skoldistrikt. Jag behöver väl inte upplysa statsrådet om detta, ty jag förmodar att samma personer i allmänhet också vända sig till statsrådet direkt, men jag kom att tänka på detta, emedan just i dag voro uppe representanter för ett skoldistrikt, som hade fått statsbidragsfrågan ordnad redan 1946, men ännu inte hade lyckats få byggnadstillstånd, och de frågade sig, hur länge det skulle dröja innan man kunde få byggnadstillstånd. Detta var inte något särpräglat fall, utan det kommer dagligen uppvaktningar från skoldistrikt, som fått bidragsfrågan ordnad för så länge sedan, och där man räknat med att skolbyggnaden skulle stå färdig vid det här laget men ännu inte fått byggnadstillstånd. Jag vill alltså kraftigt understryka behovet av att man i större utsträckning tar med skolorna i städer och tätorter inom ramen för den beviljade bostadskvoten. Det säger sig självt, att när bostäder byggas i städer och tätorter och förorter till städerna i den utsträckning som nu sker, så att nya samhällen växa upp, är det alldeles nödvändigt att skolor byggas där, hur stort intresse man än har för att tillgodose landsbygdens berättigade intressen. Att man alls inte försummar landsbygdens intressen, framgår av de siffror statsrådet nämnde. Man kan emellertid inte låta nya samhällen stå utan skola, utan där måste skolor byggas, eftersom man inte kan upprätthålla kravet på skolplikt och samtidigt underlåta att uppföra för skolpliktens fullgörande erforderliga skollokaler. Om man då inte använder en del av bostadskvoten till skolbyggnader, måste en stor del av skolbyggnadskvoten tagas i anspråk för städer och tätorter. Man frågar sig då, om det inte borde vara regel i stället för, jag vågar säga nästan undantag - jag medger dock, att de siffror statsrådet nämnde tyda på en glädjande tendens i rätt riktning – att -bostadskvoten toges i anspråk i sådana fall. Det skulle emellertid gå fortare att få till stånd erforderliga skolbyggnader, om man helt enkelt fastsloge, att för dessa orter skolbyggnader måste inrymmas inom den kvot de tilldelas. Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet WEIJNE: Herr talman! Med anledning av vad fröken Nygren här sagt vill jag bara meddela, att inom departementet tillämpas i möjligaste mån den regeln att städernas bostadskvot tages i anspråk för skolbyggnader. Detta är emellertid inte möjligt i de fall, då bostadskvoten redan förbrukats eller till större delen disponerats. Dess
