14 Kungl. illuj.ls proposition nr 6//- dock konstatera, att denna uppfattning i anmärkningsvärt ringa utsträckning syntes omfattas av allmänheten. Utredningen har likväl kommit till den uppfattningen, att en straffsanktionerad förpliktelse för allmänheten att vid behov bistå polisen icke borde ifrågakomma. I syfte att öka allmänhetens villighet att när så påkallas hjälpa polisen förordar utredningen i stället bl. a. en utvidgning av rätten till ersättning enligt 1935 års förordning. Ersättningsrätten – framhåller utredningen – vore nu begränsad till skada till person eller egendom, som till följd av ingripandet tillskyndats den, som biträtt ordningsmakten men omfattade däremot ej förlust eller utgifter, som ingripandet kunde förorsaka vederbörande utan att dylik skada tillfogats honom. Ersättning enligt 1935 års förordning syntes sålunda ej kunna utgå för förlust eller utgifter, som någon åsamkats därigenom att han på grund av ingripandet blivit hindrad att fullgöra sitt vanliga arbete. Då en utvidgad ersättningsmöjlighet torde vara ägnad att bidraga till att öka allmänhetens villighet att i mån av behov biträda ordningsmakten i dess verksamhet, föreslår utredningen, att gällande ersättningsregler utsträckas att omfatta även förlust och utgifter av nu berört slag. Remissyttrandena. Utredningens förslag har icke rönt gensaga i något yttrande. Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt huruvida man icke, i syfte att öka allmänhetens villighet att hjälpa polisen, borde införa ett system med någon mindre kontant belöning. Departementschefen. Liksom utredningen anser jag, att allmänheten bör uppmuntras till större heredvillighet att vid behov biträda ordningsmakten i dess verksamhet. I sådant syfte synes det lämpligt, att ersättningsreglerna. i 1935 års förordning ändras på sätt utredningen föreslagit. Det kan ej anses annat än riktigt och skäligt, att enskild person, som ingriper till polisens hjälp, av det allmänna erhåller gottgörelse för förlust och utgifter, som åsamkas honom till följd av ingripandet även i det fall att skada till person eller egendom ej tillfogats honom. De ersättningar, som härvidlag kunna ifrågakomma, torde som regel uppgå till förhållandevis obetydliga belopp. I allmänhet torde det nämligen röra sig om någon mindre ersättning för mistad arbetsförtjänst och annan tidsspillan samt extra utlägg för resor för inställelse på arbetsplats och dylikt. Att samhället på detta sätt ger uttryck åt sin uppskattning av ingripande till ordningsmaktens hjälp torde kunna vara ägnat att bidraga till att öka allmänhetens villighet till dylika hjälpåtgärder. Ur sistnämnda synpunkt torde det även vara av ett visst värde, att belöning av allmänna medel i vissa fall kan tilldelas enskild person, som biträtt polisverksamhetens utövare. En motsvarande möjlighet finnes för övrigt inom ett annat närliggande område, nämligen hrandväsendet. Enligt kungörelse den 30 juni 1947 (nr 343) kan således belöning av statsmedel
