het senast genom lag den 14 mars 1947 (nr 110), enligt vilken 1943 års lag gäller till och med den 30 juni 1948. Med stöd av densamma har genom kungörelser den 4 juni 1943 (nr 276), den 17 mars 1944 (nr 108), den 23 mars 1945 (nr 87), den 10 maj 1946 (nr 188) och den 14 mars 1947 (nr 117) om förlängning av tiden för rätt att lyfta utdelning i aktlebolaget Kreuger & Tolls konkurs föreskrivits, att den tid, inom vilken borgenar i bolagets konkurs äger anmäla sig att lyfta utdelning i konkursen, icke på grund av stadgandet i 148 a § konkurslagen skall utgå före den 1 juli 1948. Departementschefen. Vid anmälan år 1943 av förslaget till lagen om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger framhöll min företrädare i ämbetet, att den däri angivna slutdagen för kupongernas giltighetstid borde framflyttas, om så visade sig erforderligt. I enlighet härmed har också, med hänsyn till de av kriget föranledda förhållandena, sagda giltighetstid gång efter annan förlängts, senast till och med den 30 juni 1948. Då förslag till förlängning framlades år 1946, påpekade jag, att även om krigets upphörande medfört en återgång till mer normala förhållanden på vissa områden, kommunikationerna med främmande länder dock icke återupptagits i full omfattning. Vad sålunda anförts torde fortfarande i viss mån äga giltighet. Därjämte torde böra beaktas, att stora befolkningsgrupper i Europa till följd av kriget alltjämt befinna sig under sådana levnadsförhållanden att vidtagandet av rättsliga dispositioner i ett främmande land måst anstå. Viss tvekan kan väl råda, huruvida dessa skäl äro av den styrka att de motivera en fortsatt förlängning av lagstiftningen. Enligt vad jag inhämtat från banker som förvalta aktier och obligationer har emellertid lagen även under det sist förflutna året visat sig fylla ett praktiskt behov. Dä så måste antagas bli fallet ytterligare någon tid, vill jag föreslå, att till undvikande av rättsförluster för kuponginnehavare utomlands giltighetstiden för kuponger som avses i lagen förlänges, förslagsvis till och med den 30 juni 1949. Preskriptionstiden för rätt att lyfta utdelning i konkurs torde endast i undantagsfall ha medfört risk för rättsförluster till följd av krigsförhållandena, eftersom konkursfordringar som regel tillkomma inhemska fordringsägare. Såsom förut nämnts har också förordnande om förlängning av preskriptionstiden med stöd av den förut nämnda fullmaktslagen meddelats endast i fråga om aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs, i vilken en mera betydande del av fordringarna finnes på utländska händer. Jag har från konkursförvaltningen inhämtat, att utdelning å dessa fordringar under år 1947 uppburits till ett belopp av omkring 50 000 kronor men att fortfarande utdelning innestår till icke obetydliga belopp. För en förlängning av tiden för rätt att lyfta utdelning i konkursen utöver den 30 juni 1948 tala samma skäl som förut anförts beträffande frågan om en förlängd giltighetstid för kuponger. Å andra sidan måste beaktas, att genom en utsträckning av preskriptionstiden konkursens slutförande kommer att ytterligare fördröjas, vilket i och för sig är en olägenhet. Självfallet föreligga något bättre möjlig
