Att nu berörda förhållanden måste komma att inverka på utformningen av försäkringsbestämmelserna, exempelvis i fråga om beräkning av premier och självrisk, synes uppenbart. Det är under dessa omständigheter möjligt att förevarande försäkringsform till en början innan närmare erfarenheter vunnits kan komma att te sig mindre lockande för fiskarena. I detta sammanhang bör då understrykas att det förslag, som framlägges i det följande, icke utgör ett försök att införa obligatorisk fiskredskapsförsäkring utan i huvudsak endast avser att möjliggöra bildandet på frivillighetens väg av försäkringsföretag för detta ändamål genom att uppdraga riktlinjer för verksamheten och angiva principerna för det ekonomiska stöd, som det allmänna i form av organisationsbidrag och medel till mötande av onormalt stora förluster bör ställa till förfogande. Initiativet förutsättes sålunda komma att utgå från yrkesutövarna själva, och statens medverkan kan därför i huvudsak sägas innebära en hjälp till självhjälp. Bestämmelserna för verksamheten torde också till en början närmast vara att betrakta såsom provisoriska, och sedan man vunnit någon erfarenhet torde en revidering av desamma böra övervägas. Från dessa allmänna utgångspunkter anser jag i likhet med fiskredskapsförsäkringsutredningen fiskarena kunna uppnå det nu angivna syftet att åstadkomma riskutjämning och vinna större trygghet i sin yrkesutövning genom att de saminansluta sig i ömsesidiga försäkringsföretag. Vid fastställande av verksamhetsområde för ett dylikt företag måste hänsyn tagas till rådande olikheter i fråga om redskapsutrustning och fångstmetoder mellan olika geografiska områden samt största möjliga enhetlighet i dessa hänseenden eftersträvas för varje företag. På de av utredningen angivna skälen synes sålunda lämpligt, att fiskarena i Göteborgs och Bohus samt Hallands län inrätta ett försäkringsföretag, medan fiskarena på sydkusten bilda ett annat. För ostkustens vidkoinmande torde man böra förutsätta. flera försäkringsföretag. Härvid bör givetvis iakttagas, dels att varje företag omfattar fiskare med så likartade fiskemetoder och redskap som möjligt, och dels att försäkringsföretagen och fiskförsäljningsföreningarna i största möjliga utsträckning komma att omfatta samma område. För insjöfiskarena torde behovet av redskapsförsäkring vara avsevärt mindre än för havsfiskarena. Skulle emellertid insjöfiskarena visa sig intresserade av att utnyttja de möjligheter till statsbidrag vid redskapsförsäkring, som avses för kust- och havsfiskarena, bör givetvis hinder icke möta därför. Ett sålunda bildat företag bör enligt mitt förmenande stå öppet för alla de fiskare inom företagets verksamhetsområde, som önska ansluta sig. Ehuru initiativ till bildande av försäkringsföretag måhända i de flesta fall kan väntas utgå från befintliga fiskareorganisationer bör sålunda icke medlemskap i sådan sammanslutning föreskrivas såsom villkor för inträde som delägare i försäkringsföretag. Vidare torde hinder ej böra möta för redan existerande eller nytillkomna ömsesidiga försäkringsbolag att förutom fiskredskapsförsäkring även
