Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 74. anställd timavlönad snickare och därför icke blivit underkastad tjänstepensionsreglementena för arbetare – om anvisningar rörande å Larsson tillämpliga pensionsbestämmelser. Såsom svar härå anförde statskontoret i skrivelse den 15 januari 1946, bland annat, följande. Då enligt 1934 års tjänstepensionsreglemente för arbetare såsom förutsättning för dess tillämpning gällt, att vederbörande arbetare skulle "fylla ett fortlöpande om ock endast för viss del av året förefintligt behov av arbetskrafb, torde det ha stått i överensstämmelse med föreskriften i fråga att icke tillämpa reglementet å Larsson, så länge han kunde betraktas såsom tillfälligt anställd. Erfarenheten synes emellertid sedermera givit vid handen att Larssons arbetskraft fyllt ett mera stadigvarande behov, och förutsättningar för reglementets tillämpning synas då hava förelegat, i varje fall innan Larsson uppnått pensionsåldern, 60 år. Frågan om lämplig lösning av Larssons pensionsfråga är emellertid ytterligare komplicerad på grund av bestämmelserna i kungörelsen nr 570/ 1934, enligt vilka en arbetare, underkastad 1934 års reglemente, ej finge bibehållas i tjänst efter 62 års ålder. Enligt tillämpningskungörelsen nr 695/ 1942 till 1942 års tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare gälla motsvarande bestämmelser; dock kan på Kungl. Maj:ts prövning bero om och i vad mån på grund av särskilda omständigheter ytterligare anstånd med entledigande må ifrågakomma. En tillrättaläggning av Larssons pensionsfråga på så sätt, att 1934 års reglemente – vid Larssons medgivande om inbetalning av på honom belöpande pensionsbidrag – göres tillämpligt å honom retroaktivt, medför, att Larsson bör inbetala vad som skulle ha belöpt i pensionsbidrag för tiden intill pensionsåldern, 60 år, enligt nämnda reglemente samt för tiden från och med den 1 juli 1942 enligt 1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare, vilket med hänsyn till Larssons kvarstående i tjänsten även bleve tillämpligt trots hans ålder. Vid en pensionering av Larsson på nu angiven väg torde han få tillgodoräkna tjänstår endast intill pensionsåldern. Under för handen varande omständigheter förefaller det statskontoret lämpligast – och till synes även för Larsson fördelaktigare – att frågan om pension åt honom, liksom eventuellt sedermera för hans änka, löses genom särskild framställning till Kungl. Maj:t och riksdagen. I motion ll: 68 till 1947 års riksdag framlades förslag om beviljande av pension åt Larsson. I utlåtande nr 18, p. 5, anförde bankoutskottet, att utskottet med hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda förhållanden ansäge Larssons pensionsfråga i första hand böra bliva föremål för prövning av Kungl. Maj:t. I anslutning härtill hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda nägon riksdagens åtgärd. Riksdagen (skriv. nr 98) beslöt i enlighet med bankoutskottets hemställan. I skrivelse den 6 maj 1947 har nu chefen för Jämtlands fältjägarregeptente hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utverkande av pension åt oarsson. Försvarets civilförvaltning har tillstyrkt den sålunda gjorda framställ