det angeläget, att befattningshavare vid polisväsendet i största möjliga mån intaga en ekonomiskt oberoende ställning. Med hänsyn till de grannlaga uppgifter, som ankomma på polismännen i de olika polisdistrikten, är det härvid av alldeles särskild betydelse, att dessa ej stå i något beroende till enskilda personer inom sina tjänstgöringsområden. I sådant hänseende har också i de för polispersonalen gällande tjänsteföreskrifterna stadgats ovillkorligt förbud för polisman att sätta sig i skuld hos någon, vars verksamhet han har att övervaka, eller anlita sådan person såsom borgensman. Att detta förbud – som syftar till att säkerställa det viktiga kravet på polismannens oväld och opartiskhet – i praktiken också upprätthålles är naturligen av synnerlig betydelse. Utöver vad nu anförts medför den föreslagna kreditgarantien även andra fördelar. Polismannen befrias från borgensbekymmer och det understundom ganska kostnadskrävande försäkringsskyddet till horgenärerna. Vidare får han möjlighet till en kontinuerlig, planmässig amortering av studieskulderna under en längre tid samt till en samlad och ekonomiskt fördelaktigare placering av utbildningsskulden, som nu ej sällan är uppdelad på flera lån med skiftande villkor. Genom den sanering och stabilisering av vederbörandes ekonomi, som de ifrågasätta kreditåtgärderna sålunda möjliggöra, erhåller han också en friare och tryggare ställning, vilket även ur samhällets synpunkt måste betecknas såsom en väsentlig fördel. – Den av utredningen förordade lösningen har också allmänt gillats i remissyttrandena. Endast från ett par håll – statskontoret och svenska bankföreningen – ha erinringar av principiell innebörd framförts mot förslaget. Denna kritik går huvudsakligen ut på dels att behovet av en statlig kreditgaranti icke vore lika påtagligt för polismännen som för akademikerna, enär de förras studieskulder vore betydligt mindre än de senares, dels att en utvidgning av den statliga garantien till att omfatta polismännen kunde medföra att även andra yrkesgrupper komme att yrka på motsvarande förmån. Dessa erinringar synas mig icke böra tillmätas någon avgörande betydelse. Även om polistjänstemännens utbildningsskulder i allmänhet icke äro så stora som akadeniikernas, torde dock de olägenheter och svårigheter som skuldsättningen för med sig väl motivera att polismännen erhålla den förmån som statsgarantien innebär. Och vad angår farhågorna för förslagets konsekvenser är – såsom framgår av förslagets allmänna motivering och av vad jag förut anfört – frågan om polismännens skuldsättning för utbildningen av sådan speciell natur, att förslagets förverkligande svårligen torde kunna tagas till intäkt för att bereda även andra yrkeskategorier motsvarande förmån. Rörande den ifrågasatta kreditgivningens närmare utformning kan jag i allt väsentligt ansluta mig till det föreliggande förslaget. På några punkter vill jag dock förorda vissa jämkningar.
