8 Kungl. I|laj:ts proposition nr 79. Iängd lagstiftning förelåge. Tandvårdsinspektörsföreningen, odontologiska föreningen i Stockholm och stadsförbundets sjukvårdsdelegation ställde sig kritiska mot en förlängning. Direkt avstyrkande yttranden avgåvos av tjänstemännens centralorganisation och tandläkarförbundet. Mot en höjning av stipendiebeloppens storlek och antal i enlighet med vad medicinalstyrelsen föreslagit uttalade sig endast statskontoret. I propositionen 148/1946 uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Möller, i fråga om lagens fortsatta giltighetstid blfa. att man beträffande tillgången på tandläkare för folktandvårdens behov under de närmaste åren åtminstone under 1947 och 1948 måste räkna med ett nödläge av samma art som förelåg vid genomförandet av 1943 års lagstiftning. Andra åtgärder för att råda bot på detta nödläge än att bibehålla skyldighet för de nyexaminerade tandläkarna att under viss tid tjänstgöra inom folktandvården torde icke stå till buds. Med hänsyn till föreliggande omständigheter föreslog emellertid departementschefen att den förlängda giltighetstiden begränsades till två år i avvaktan på den vidare utvecklingen och särskilt den omfattning i vilken tandläkarstuderande genom sökande av stipendier – vare sig statliga sådana eller stipendier beviljade av folktandvårdens huvudmän – komme att för framtiden binda sig för tjänstgöring inom folktandvården. Beträffande stipendierna anförde departementschefen bl. a. följande: Anslaget till stipendier för blivande distriktstandläkare är i gällande riksstat (femte huvudtiteln, punkt C 79) upptaget med 150 000 kronor. Enligt vad jag inhämtat har under innevarande läsår ingivits ansökningar om stipendier av omkring 155 vid tandläkarinstitutet inskrivna studerande. Under närmast föregående läsår var antalet sådana ansökningar 172. Antalet har alltså nedgått något, men överstiger alltjämt det antal stipendier för vilket medel beräknats. För att stimulera de studerande att ansöka om stipendier synes mig vid sådant förhållande den av medicinalstyrelsen ifrâgasatta fördubblingen av stipendiernas storlek icke för närvarande erforderlig. Jag kan fördenskull icke förorda styrelsens ifrågavarande förslag. Däremot synes det mig rimligt att på grund av att fr. o. m. innevarande vårtermin ytterligare 40 tandläkarstuderande antagits medel beräknas för ett något ökat antal stipendier, förslagsvis 170. Jag förutsätter därvid att, därest antalet ansökningar om stipendier för läsåret 1946/47 kommer att överstiga 170, hinder icke bör möta för Kungl. Maj:t att medgiva utdelande av ytterligare det antal stipendier, som kan befinnas erforderligt. I enlighet med det anförda torde alltså ifrågavarande anslag för Eålstkommande budgetår böra uppföras med ett till 170 000 kronor förhöjt e opp. Vid sin behandling av propositionen i vad angår lagfrågan fann andra lagulskoitet (utlåtande nr 28) att en förlängning av lagen torde få anses vara av trängande behov påkallad, varför de principiella betänkligheter som kunde resas mot lagstiftningen finge vika. Utskottet framhöll emellertid, att det torde. kunna förväntas att folktandvårdens behov av tand
