det nuvarande 7 kap. Sistnämnda kapitel skall enligt förslaget upphävas. Slutligen upptagas i 11 kap. även straffbestämmelser för brott mot griftefrid, fylleri, förargelseväckande beteende, djurplågeri och hållande av spelhus.Beträffande fylleri och förargelseväckande beteende må såsom en nyhet framhållas, att enligt förslaget straffbarhet skall inträda så snart fylleriet eller det förargelseväckande beteendet ägt rum på plats, varest detsamma lätteligen kunnat iakttagas av utomstående.
Det härefter följande 12 kap. skall enligt förslaget liksom i gällande lag behandla förfalskningsbrotten. Detta kapitel behandlade ursprungligen endast förfalskning av olika slags allmänna och enskilda handlingar, av allmänna stämplar och märken samt av penningar ävensom bedrägliga åtgöranden med gränsmärken o. dyl. Kapitlets innehåll förblev i huvudsak oförändrat från 1864 och till 1942, då vissa ändringar däri företogos i samband med den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Dessa inneburo främst, att från 22 kap. till 12 kap. överfördes åtskilliga bestämmelser om brott med avseende å bevismedel, vilka ansågos höra utgå ur 22 kap. Härigenom tillfördes 12 kap. bl. a. även flera stadganden om s. k. immateriell förfalskning, t. ex. bestämmelserna om nekande av hand och förskrivning samt om lämnande av vilseledande uppgifter i arbetsbetyg och andra därmed jämställda enskilda handlingar. Kommittén har emellertid funnit, att till förfalskningsbrotten borde hänföras endast gärningar, som innefattade s. k. materiell förfalskning, d. v. s. framställande av ett oäkta bevismedel eller förintande av ett äkta sådant, medan däremot de immateriella förfalskningsbrotten borde sammanföras med andra brott som innebure lämnande av oriktiga uppgifter. Från dessa utgångspunkter har i förslagets 12 kap. till en början upptagits straff för urkundsförfalskning, därvid med urkund skall förstås varje handling, som upprättats till bevis eller vars innehåll eljest är av betydelse såsom bevis, ävensom biljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis och dylika bevismärken. Brottet är uppdelat i tre svårhetsgrader; vid valet mellan dessa liksom vid straffmätningen skall naturligtvis urkundens större eller mindre vikt vinna beaktande, men den nu gällande lagens differentiering av straffbestämmelserna efter olika slag av allmänna och enskilda handlingar såsom förfalskningsobjekt skall enligt förslaget bortfalla. Med urkundsförfalskning jämställes brukande av falsk urkund. Därefter följa bestämmelser om undertryckande av urkund, penningförfalskning samt förfalskning av värdemärken och offentlig kontrollmärkning. Vidare har i kapitlet inarbetats ett stadgande om straff för spridande av efterbildning av penningsedel i sådana fall där eftergörande icke kan anses ha ägt rum men efterbildningen likväl är sådan att förväxling lätt kan ske. Stadgandet har sin motsvarighet i en särskild lag den 9 juni 1927 men har utvidgats att omfatta även mynt och offentligt värdemärke. Kommittén föreslår vidare en särskild straffbestämmelse, riktad mot signaturförfalskning å konstverk. Slutligen återfinnes även i kapitlet stadgande om straff för förfalskning av gränsmärken och andra liknande fasta märken.
Beträffande framställandet av oäkta bevismedel företer den gällande rätten
