särskilt i fråga om förberedelsebrotten syntes föreningen som om förslaget ginge för långt. Även rådhusrätten i Göteborg har uttalat sig i denna riktning och särskilt ifrågasatt, huruvida icke strängare restriktioner borde tillämpas i fråga om försöks- och förberedelsebrott. Endast undantagsvis och i särskilt svåra fall borde enligt rådhusrättens mening förberedelse till brott beläggas med straff.
Sveriges advokatsamfund har särskilt uppehållit sig vid den rättsosäkerhet som enligt samfundets mening vore förbunden med utformningen av 8 kap. i förslaget. Samfundet har emellertid tillagt, att även i fråga om åtskilliga andra stadganden i förslaget syntes, med allt beaktande av dess förtjänster i övrigt, det omdömet vara befogat, att kommittén icke tillräckligt tillgodosett menige mans intresse av klara och exakta brottsbestämningar. Åtskilliga brottsrekvisit hade givits en så svävande utformning, att påtaglig risk för godtycke och rättsosäkerhet i tillämpningen förelåge.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat ett liknande omdöme, i det länsstyrelsen anfört:
Beträffande brottsbeskrivningarnas avfattning synes kommittén, liksom i förslaget till förmögenhetsbrotten, ha använt den metoden att i lagtexten upptaga mera allmänt hållna beskrivningar med tanken riktad på de till varje brottstyp hörande praktiskt betydelsefulla huvudfallen samt överlämnat åt rättsskipningen att med ledning av motiven tolkningsvis avgöra förekommande gränsfall eller uppkommande oförutsedda spörsmål. Denna princip har medfört att brottsbeskrivningarna stundom förefalla alltför allmängiltigt hållna och mindre lättfattliga. Länsstyrelsen, som till fullo inser svårigheten att i lagtexten ge en uttömmande lösning av alla tänkbara fall, anser det kunna inge vissa betänkligheter att i alltför stor utsträckning överlämna avgörandet av föreliggande spörsmål åt rättstillämpningen. Detta gäller särskilt de i förslagets 8, 9 och 10 kapitel behandlade brotten, vilkas bedömande lätteligen kan komma att påverkas av omsvängningar i det in- eller utrikespolitiska läget.
Å andra sidan har Göta hovrätt uttalat, att förslaget utmärktes av en strävan till enhetlighet, förenkling och överskådlighet, bl. a. i fråga om utformningen av brottsbeskrivningarna. Enligt hovrättens uppfattning hade kommittén i regel lyckats väl bemästra de svårigheter som vore förenade med kraven på å ena sidan erforderlig tydlighet vid avgränsning av det straffbara området och å andra sidan nödig fullständighet i detta områdes omfattning. I några fall ifrågasatte dock hovrätten smärre ändringar i de använda uttryckssätten. Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge och Stockholms rådhusrätt ha i fråga om gränsdragningen kring området för det straffbara uttalat sin anslutning till förslaget i stort sett.
Kritik har även framförts mot att i vissa av stadgandena i förslaget skulle ha använts en otillfredsställande strafflagsteknik i vad gäller gränsdragningen mellan uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott. Föreningen Sveriges häradshövdingar har sålunda vänt sig mot att i beskrivningen på åtskilliga av förfalskningsbrotten i 12 kap. och av de närstående brotten i 13 kap. upptagits förutsättningen att gärningen skulle ha medfört
