är den otillfredsställande form, i vilken rättegången i dessa mål oftast kommer att föras. Den blir väl i regel, även under fredstid, hemlig. Man måste därför vid avfattningen av straffbestämmelserna hava även detta senare i sikte, om resultatet skall bli tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Så tycks här ej alls ha varit fallet.
Å andra sidan har Stockholms rådhusrätt, som uttalat att det nuvarande 8 kap. trots de ändringar som vid flera tillfällen företagits under krigets lopp visat sig svårtolkat och stundom givit otillfredsställande resultat vid tillämpningen, ansett att kommitténs förslag skänkt enklare systematik åt kapitlets olika bestämmelser. De rika erfarenheter beträffande spioneribrotten och den olovliga underrättelseverksamheten som vunnits genom kriget syntes ha väl beaktats vid avfattandet av bestämmelserna härom.
Bland de erinringar av mera väsentlig innebörd som framförts i yttrandena må här vidare beröras invändningarna mot den i 25 kap. intagna bestämningen av ämbetsansvarets omfattning. Arbetsdomstolens ordförande har sålunda funnit sig icke kunna godtaga kommitténs uttalande, att för arbetstagare som hade ämbetsansvar kollektivavtal borde kunna slutas såvitt angår avlöningsförhållanden men däremot icke beträffande villkoren för antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten. Även beträffande avlöningsfrågor vore nämligen kollektivavtal att betrakta såsom principiellt uteslutet, särskilt som kollektivavtal finge anses förutsätta strejkrätt. Sammanfattningsvis anföres i yttrandet följande. Att arbetsfredslagstiftningen i visst hänseende anknutits till ämbetsansvaret skulle kunna tyckas vara ofördelaktigt på den grund, att de socialpolitiska synpunkter som med hänsyn till arbetsfredslagstiftningen vore att lägga på frågan om ämbetsansvarets omfattning kunde avvika från de kriminalpolitiska synpunkter som gjorde sig gällande vid samma frågas bedömande. Sammankopplingen torde emellertid vara nödvändig, eftersom ämbetsansvaret vore av sådan central betydelse att det bättre än varje annat anknytningsmoment lämpade sig för gränsdragning inom arbetsfredslagstiftningen. Det vore med hänsyn till logisk klarhet och reda inom arbetsfredslagstiftningen ofrånkomligt, att en fast gräns upprätthölles mellan de fall, där med hänsyn till tjänsteställning kollektivavtal överhuvud icke finge slutas, och de fall, där kollektivavtal finge komma till stånd. Någon hållbar gräns syntes icke kunna dragas på annat sätt än att kollektivavtal vore uteslutet, när på grund av fullständigt ämbetsansvar rätt till ekonomiska stridsåtgärder icke förelåge och i överensstämmelse därmed förhandlingsrätt icke kunde grundas på 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt. Det partiella ämbetsansvar som nu åvilade viss personal kunde icke antagas innefatta annat än ett däremot svarande begränsat förbud mot stridsåtgärder, och detta partiella ämbetsansvar skulle därför icke utgöra hinder mot slutande av kollektivavtal. Arbetsdomstolens ordförande har vidare uttalat, att han hade den uppfattningen, att den angivna gränsbestämningen vore grundad i gällande arbetsfredslagstiftning och att den i huvudsak följdes i praxis. Visserligen förekomme avvikelser, men det syntes vara relativt lätt att komma till ratta med dem under förutsättning av oförändrade förhållanden i
