är att straffbud, som avser någon i särskild ställning, skall tillämpas på annan medverkande.
Vad sålunda föreslagits avviker väsentligt från de för närvarande gällande delaktighetsreglerna i 3: 1–6. Dessa utgå från den uppfattningen, att straffbestämmelserna i strafflagens speciella del i princip endast ha avseende å den som själv är gärningsman och att annan medverkande icke är straffbar annat i den mån så följer av särskilda föreskrifter i allmänna delen. Enligt 3: 1 skall sålunda anstiftare straffas som vore han själv gärningsman. I 3: 2 föreskrives, att vid bestämmande av straff för anstiftaren vissa omständigheter skola anses försvårande. Enligt 3: 3 och 4 bestraffas medhjälp till brott. Den som vid brotts utförande uppsåtligen hjälper annan med råd eller dåd så att gärningen därigenom sker, straffas enligt 3: 3 som vore han själv gärningsman, medan den, som före brotts utförande eller vid utförandet men i mindre mån än i 3 § sägs med råd eller dåd främjar gärningen, enligt 4 § straffas efter vad han prövas ha bidragit till brottet, dock mindre än om han varit gärningsman. Slutligen straffas enligt 3: 5 och 6 deltagare i stämpling till brott.
Det delaktighetsansvar som sålunda för närvarande stadgas i 3 kap. anses vara accessoriskt i förhållande till gärningsmannens ansvar. För att delaktighetsansvar skall inträda lär sålunda förutsättas, att någon är såsom gärningsman ansvarig för brottet. Det förutsättes vidare enligt vad kommittén uttalat, att delaktighetshandlingen sker uppsåtligen. Den som ouppsåtligen främjar ett brott, kan följaktligen icke straffas för delaktighet däri.
Av skäl, beträffande vilka här må hänvisas till kommittébetänkandet, har kommittén funnit, att lagstiftningen nu borde frigöras från uppfattningen att delaktighet vore straffbar endast då den innebure medverkan till annans brott och att i stället även annan medverkande än gärningsmannen borde betraktas såsom självständigt ansvarig. I överensstämmelse med denna tankegång ha bestämmelserna i 3: 3 och 4 i kommittéförslaget utformats.
Den omläggning av bestraffningsreglerna vid fleras medverkan till brott
som sålunda föreslagits har icke mötts av någon kritik från principiella
synpunkter.
Göta hovrätt har uttalat, att de nuvarande bestämmelserna, som kvarstode i huvudsak oförändrade sedan strafflagens tillkomst, lede av många påtagliga brister i både sakligt och formellt hänseende samt att kommitténs förslag enligt hovrättens uppfattning innefattade en väl avvägd lösning av de mångahanda spörsmål, som uppkomme då flera samverkade till brott. Stockholms rådhusrätt åter har, under framhållande av att nu ifrågavarande avsnitt av förslaget utan tvivel vore det mest betydelsefulla däri, förklarat att rådhusrätten icke vågade uttala något säkert omdöme om den genomgripande nydaning, som kommittén här förslagit.
I anledning av att i 3 § i förslaget talas om gärning, som i lag är belagd med straff, har Stockholms rådhusrätt uttalat, att om här med "lag" avsåges strafflagen, ordet borde utbytas mot "lagen", men att, om icke endast
