Departementschefen.Att utsträcka återfallsreglerna till att gälla jämväl de i 24 kap. i förslaget upptagna brotten torde icke vara erforderligt. Hänvisningen till nämnda kapitel har därför uteslutits.
I denna paragraf, som handlar om verkan av den brottsliges död på frågan om ådömande av straffpåföljder, har kommittén i andra stycket föreslagit en ny bestämmelse av innehåll, att förverkandepåföljd enligt 2: 18 och 19 i kommittéförslaget skall kunna ådömas utan hinder av den brottsliges död.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat sig mot vad sålunda
föreslagits, därvid föreningen hänvisat till vad föreningen anfört vid 2: 20
(motsvarande 2: 18 i departementsförslaget). I anledning av ett uttalande i
kommitténs motiv har Göta hovrätt funnit önskvärt, att det nu förevarande
stadgandets giltighet även inom specialstraffrätten komme till uttryck i
lagtexten.
Departementschefen.Då ådömande av förverkandepåföljd efter den brottsliges död kan verka
obilligt, har det föreslagna nya stadgandet i paragrafens andra stycke jämkats
så att dylikt ådömande skall ske allenast om det finnes skäligt. I anledning av
Göta hovrätts anmärkning rörande stadgandets förhållande till
specialstraffrätten må hänvisas till vad jag anfört vid 3: 4 och 5. I sammanhang med nu
ifrågavarande ändring i paragrafen har jämväl företagits en mindre
redaktionell jämkning av de från gällande lag kvarstående bestämmelserna i
paragrafens första stycke, varvid ordet lösöre, som i andra lagrum användes i en
mera inskränkt betydelse, utbytts mot lös egendom.
I denna paragraf har kommittén upptagit en preskriptionsregel beträffande ämbetsbrotten i 25 kap. Härvid har i anslutning till vad processlagberedningen föreslagit (SOU 1944: 9 s. 113) den preskriptionsavbrytande åtgärden betecknats som "åtgärd för brottets beivrande".
Mot detta uttryckssätt ha erinringar gjorts. Justitiekanslersämbetet har
sålunda framhållit att, för tiden intill dess nya rättegångsbalken trädde i kraft,
det av kommittén föreslagna uttrycket skulle innebära detsamma som den
nuvarande lagtexten, vilken här talade om att åtal ej blivit anställt inom
preskriptionstiden. För att undvika missförstånd syntes det därför vara lämpligt
att det nuvarande uttryckssättet användes i lagrummet, så länge gamla
rättegångsbalken fortsatte att gälla. Samma uppfattning har uttalats av föreningen
Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg.
