"avsevärd" måtte utgå ur lagtexten eller också stadgandet utvidgas till att avse jämväl sabotage som vore av särskilt farlig natur, även om föremålet därför ej kunde anses ha avsevärd betydelse.
Departementschefen.Vad justitiekanslersämbetet anfört om att brottsbeskrivningen i nu
förevarande paragraf icke syntes giva önskvärd vägledning torde icke kunna
frånkännas fog. Även om det synes nödvändigt aftt i paragrafen upptaga även
ett mera allmänt hållet alternativ, torde dock en sådan exemplifiering som
upptagits i 6 § i gällande lag vara till nytta för tillämpningen. Vid den
omarbetning av lagrummet som med anledning härav företagits har det synts
lämpligt att först nämna åtgärder som mera direkt rikta sig mot rikets eller
med riket förbunden stats krigsmakt. Jag vill därför först behandla frågan
om straffbeläggandet av sådana gärningar.
I kommittéförslaget har såsom exempel på krigsförräderi angivits, att någon under krig till främmande makt förråder eller fördärvar eller hindrar eller försvårar användandet av något som har avsevärd betydelse för krigföringen eller att någon lämnar falsk uppgift till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt. I departementsförslaget upptages till en början i stället, att någon, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt eller del därav. Det är uppenbarligen tillfyllest, att en patrull eller t. o. m. att en enda person hindras, missledes eller förrådes försåvitt det kan sägas inverka på funktionsdugligheten hos någon krigsmaktens avdelning. Även den som hindrar t. ex. en ordonnans att komma fram från en avdelning till annan eller den som, när han anlitas såsom vägvisare, leder en rekognosceringspatrull på avvägar bör bliva straffad för krigsförräderi. Att förrådande av krigsmakten skall ske till främmande makt synes icke böra krävas. Även ett förrådande till partisaner eller andra fiender inom riket bör bestraffas som krigsförräderi.
Kommittén har till krigsförräderi även hänfört att någon under krig till förfång för rikets försvar anstiftar trolöshet, modlöshet eller upplopp. I gällande lag förutsättes enligt motsvarande alternativ, att någon förleder krigsfolk till trolöshet, modlöshet eller uppror. Till stöd för sitt ändringsförslag på denna punkt har kommittén åberopat, att det totala krigets karaktär påkallade att med krigsfolk likställdes andra vilkas verksamhet vore av betydelse för krigföringen, t. ex. personal inom luftskyddet och krigsindustrien eller annan för kriget viktig produktion, ävensom i viss utsträckning allmänheten, och att den erforderliga begränsningen framginge av kravet på att gärningen skulle vara till förfång för rikets försvar. Att uttrycket upplopp utbytts mot uppror vore, enligt vad kommittén framhåller, allenast en följd av ändrad terminologi i förslaget.
Särskilt i det yttrande som advokatsamfundet avgivit ha betänkligheter uttalats mot förslagets ståndpunkt i nu nämnda del. Vad samfundet därvid anfört synes mig bärande. Visserligen kan försvaret menligt påverkas även genom meningsyttringar som rikta sig till andra än krigsfolk men därav torde icke få dragas den slutsatsen att de böra straffbeläggas i den omfattning som
