tillämpas på ett mot Sverige riktat förfarande, som ej fölle under någon av de föregående paragraferna i kapitlet. Slutligen har kommittén, i stället för den nuvarande bestämmelsens krav på att verksamheten för att vara straffbar skall bedrivas för främmande makts räkning, uppställt en fordran på uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Därmed skulle enligt kommittén bliva fullt klart, att paragrafen även kunde omfatta fall, i vilka verksamheten i första hand ägde rum för en organisations eller en agents räkning.
I fråga om straffskalan har kommittén ej funnit skäl upptaga någon motsvarighet till den i nuvarande 8: 29 a intagna straffskärpningsregel, enligt vilken, om brottet begås under tid då riket befinner sig i krig eller sistnämnda paragraf enligt Konungens förordnande eljest är tillämplig, straffet får höjas till straffarbete i fyra år och lägre straff än straffarbete ådömas endast då omständigheterna äro synnerligen mildrande.
Vad kommittén sålunda föreslagit har givit anledning till invändningar
från åtskilliga håll. Justitiekanslersämbetet har sålunda framhållit, att
prövningen, huruvida en underrättelseverksamhet finge anses oförenlig med rikets
vänskapliga förhållande till främmande makt, enligt kommitténs motiv
kunde komma att utfalla olika vid skilda tidpunkter men dock skulle ske med
utgångspunkt från svensk uppfattning om vad som vore tillbörligt eller
otillbörligt i det mellanfolkliga umgänget. Enligt ämbetets mening torde den
sålunda angivna prövningen, i synnerhet i vissa gränsfall, mången gång bliva
svår att verkställa. På grund härav och då gärningsmannens bristande insikt
om att hans verksamhet varit oförenlig med Sveriges vänskapliga
förhållande till främmande makt icke torde fria honom från straff, syntes möjligt att
lagrummet kunde bliva tillämpligt även i fall, då ansvar tedde sig obilligt. Å
andra sidan skulle ett sådant nyligen inträffat tillhandagående åt en
främmande makt som förberedandet av hemlig radioförbindelse med densamma
för sändande framdeles av politiska meddelanden icke drabbas av
straffansvar; ett dylikt förfarande vore däremot för närvarande straffbelagt i 8: 26.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes vänt sig mot att
underrättelseverksamhetens oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till
främmande makt uppställts som förutsättning för straff. I första hand kunde man
peka på den av kommittén beaktade konsekvensen att prövningen huruvida
viss verksamhet uppfyllde förutsättningen i fråga kunde utfalla olika vid
skilda tidpunkter, beroende på de skiftande förhållandena och de
främmande makternas olika inställning. Detta torde bl. a. innebära, att en eljest
straffri gärning kunde bliva straffbar på grund av en omsvängning i de
utrikespolitiska konjunkturerna. Vidare syntes man böra beakta de
olägenheter som uppstode, därest den förutsatta egenskapen hos
underrättelseverksamheten i varje särskilt fall skulle bevisas. En utredning angående rikets
förbindelser med främmande makter torde ofta vara nödvändig för sådan
bevisning. Vad kommittén anfört om olägenheten av att vid spioneri kräva
bevisning om en enskild uppgifts farlighet kunde i viss mån gälla även nu
förevarande fall. Slutligen ville hovrätten ifrågasätta, huruvida icke ett