omhändertagits på epidemisjukhus. Även i fråga om straffsatsens anordnande innebär kommittéförslaget en omläggning, i det att straffskalan för närvarande är differentierad med hänsyn till huruvida löstagandet sker med eller utan våld, varjämte enligt 10: 18 synnerligt avseende även skall fästas på beskaffenheten av det brott, för vilket den befriade var kvarhållen, häktad eller dömd.
I anledning av förevarande paragraf i förslaget har Göta hovrätt funnit det
oklart, vilka som i kommitténs nyss återgivna motiv åsyftades med dem som
"utan beslut av myndighet berövats friheten". I varje fall förefölle det
hovrätten som om uttrycket avsåge en alltför vid krets personer; de i
lagtexten använda ordalagen vore tvivelsutan riktigare. Mot de i paragrafen
förekommande uttrycken "rymning" och "rymling" funne hovrätten äter
vara att anmärka, att de knappast förde tanken på exempelvis en
scharlakansfeberpatient, som genom obehörig persons mellankomst fått tillfälle att
lämna sjukhuset. För övrigt kunde det ifrågasättas, huruvida icke hjälp av
ifrågavarande slag åt epidemipatient hellre borde straffbeläggas i
epidemilagen, som ju innehölle ett besläktat stadgande om straff för den som
tredskades att hörsamma beslut om någons intagande å sjukvårdsinrättning.
Föreningen Sveriges stadsdomare har åter funnit, att det, oaktat vad i motiven
uttalats, icke torde överensstämma med gängse språkbruk att under uttrycket
"berövad friheten" hänföra den som jämlikt epidemilagen omhändertagits
på epidemisjukhus, även om han saknade rörelsefrihet. Med anledning av att
i motiven även omnämnts skyddshemselever har socialstyrelsen erinrat om
att 74 § barnavårdslagen redan med avseende å sådana innehölle ett
stadgande om straff för hjälp till rymning. Straffet vore där bestämt till dagsböter
eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, fängelse i högst sex
månader. Kommittéförslaget skulle alltså innebära en strängare bestraffning av
rymningshjälp åt skyddshemselever, men det vore därvid att märka att
brottsbeskrivningen i 74 § barnavårdslagen vore mera omfattande än den i
kommittéförslaget, varför en del fall alltjämt skulle bliva att bestraffa efter
nyssnämnda lagrum i speciallagstiftningen. Styrelsen hade vidare intet att
erinra mot att nu förevarande stadgande i kommittéförslaget bleve
tillämpligt även i fråga om dem som omhändertagits för alkoholism. Därvid finge
blott anmärkas, att bestämmelsen givetvis även borde gälla med avseende å
personer som frivilligt ingått på alkoholistanstalt och jämlikt 50 §
alkoholistlagen kunde kvarhållas på sådan anstalt. Fångvårdsstyrelsen har funnit
otillfredsställande, att förslaget icke upptoge något stadgande om straff för
annan olovlig kommunikation med fånge än som kunde rubriceras, som
hjälp till rymning. Styrelsen har därvid erinrat om att styrelsen i yttrande
den 15 januari 1945 över strafflagberedningens betänkande angående
verkställigheten av frihetsstraff m. m. förordat införande av
ansvarsbestämmelser för den som lämnade vapen eller annat sådant föremål eller
alkoholhaltiga drycker åt den som vore intagen å fångvårdsanstalt oavsett vilken
kategori han tillhörde. I fråga om brottsbeteckningen "hjälp till rymning" har
justitiekanslersämbetet anmärkt att upptagandet av detta brottsnamn skulle
