kunna ifrågasättas, huruvida icke ett minimistraff av straffarbete i två månader vore för högt för den som endast förbrutit sig på nu ifrågavarande sätt.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har, med samma motivering som vid 9: 3 i förslaget, uttalat sig för att den sist i nu förevarande paragrafs andra stycke upptagna särskilda konkurrensregeln borde utgå.
Departementschefen.I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att sammanföra de
nuvarande upprors- och upploppsbrotten i 10 kap. till en mera enhetlig reglering.
Jag har därvid ansett lämpligt att uppdela det straffbara området på två
skilda brott, det ena kallat upplopp och det andra våldsamt upplopp.
Vid utformningen av brottsbegreppet upplopp synes, på sätt kommittén föreslagit, såsom första förutsättning för straffbarhet böra uppställas, att folksamling stör allmän ordning. Däremot finner jag, att det skulle vara att gå alltför långt att till upplopp hänföra varje störande av ordningen som sker genom att folksamling ådagalägger uppsåt att sätta sig upp mot myndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott. En folkhop, som exempelvis vid en dansbana stör ordningen genom att intaga en hotfull hållning mot någon misshaglig person men låter det stanna härvid, synes mig sålunda icke enbart på den grund böra drabbas av den förhållandevis stränga straffbestämmelsen för upplopp. Utmärkande för detta brott synes mig, i viss anslutning till brottsbeskrivningen i nuvarande 10: 7, böra vara att folksamlingen ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Även framtvingande eller hindrande av viss åtgärd av enskild torde sålunda böra inbegripas. Vidare synes, med beaktande av de synpunkter advokatsamfundet anfört, straffbarheten för vanliga deltagare böra göras beroende av den ytterligare förutsättningen att folket ej åtlyder myndighets befallning att skingra sig. Det måste nämligen från praktisk synpunkt anses värdefullt att här alltjämt låta straffbarheten inträda först vid ett yttre, för alla förståeligt moment. Att skingringsbefallningen har en speciell straffrättslig verkan torde också ha trängt in i folkmedvetandet. Å andra sidan synes, om folket ej skingrar sig, straff böra kunna ådömas varje deltagare i folksamlingen, som kan anses ha anslutit sig till dess förehavande även om det icke kan visas att han därutöver ådagalagt någon särskild aktivitet. Att visa vem i folkhopen som kastat sten e. dyl. är i allmänhet omöjligt.
Straffskalan synes böra vara straffarbete i högst fyra år för anstiftare och anförare samt högst straffarbete i två år för annan deltagare i folksamlingens förehavande. Genom att den sistnämnda straffskalan innefattar jämväl böter bortfaller behovet av en straffmildringsregel för deltagare, som under upploppets fortgång avlägsnar sig, och även andra lindriga fall kunna behandlas i likhet med detta. I anslutning till kommitténs förslag förstås här med anstiftare och anförare även den som själv icke är närvarande på platsen för upploppet utan exempelvis dirigerar detta från någon skyddad plats. För det fall att folksamlingen skingrar sig torde straffbarheten böra
