Denna paragraf svarar mot kommittéförslagets 6 §, varest i första stycket upptagits stadgande om straff för samhällsfarlig ryktesspridning. Sådant brott föreligger enligt förslaget, där någon bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller medborgerlig trygghet eller ock att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år. Såsom andra stycke i paragrafen har upptagits en bestämmelse, att om gärningsmannen ej insåg att ryktet eller uttalandet var oriktigt, han ändock skall dömas till fängelse eller böter, där han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om dess sanning.
Paragrafen motsvaras i nu gällande lag av 8: 21 och 10: 14 a, av vilka båda lagrum det förra bestraffar den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, och det senare den som gör sig skyldig till enahanda förfarande beträffande falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter. Att det nuvarande uttrycket "allmän spridning" i kommittéförslaget utbytts mot "bland allmänheten sprider" har förestavats av att kommittén velat vinna överensstämmelse med motsvarande uttryck i stadgandet om straff för svindleri i 21: 9. Den sålunda ändrade formuleringen innebär emellertid enligt kommittén lika litet som den nuvarande något krav på att varje uttalande skall rikta sig omedelbart till en större krets. Det är tillräckligt att ett rykte sprides bland allmänheten genom upprepade uttalanden vid en serie privata samtal. Att såsom exempel på fara, vilken uttalandet skall vara ägnat att framkalla, angivits jämväl fara för medborgerlig trygghet, har av kommittén motiverats med att ett utspritt rykte kunde framkalla fara för exempelvis viss medborgares säkerhet utan att den allmänna ordningen sattes i fara genom ryktet. Det sist i nuvarandie 10: 14 a upptagna fallet att ryktet eller uttalandet är ägnat att framkalla förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter har kommittén funnit innebära en allför stark begränsning av det straffbara området. Avfattningen har därför i förslaget ändrats så, att det skall vara tillräckligt att uttalandet år ägnat att undergräva aktningen för myndigheten eller organet.
Det i andra stycket av den av kommittén föreslagna paragrafen nytillkomna stadgandet om straff för vissa oaktsamhetsfall har motiverats med att det för närvarande vore en förutsättning för straffbarhet att gärningsmannens uppsåt även omfattat ryktenas falskhet eller uttalandenas lögnaktighet, men att erfarenheten givit vid handen att det stundom vore svårt att bevisa förhandenvaron av uppsåt i detta hänseende, ehuru förhållandena vore sådana att ett straff syntes vara på sin plats. Kommittén har ansett
