förargelseväckande beteende. I ungefärlig överensstämmelse med gällande lag, 11: 15, kan nämligen denna paragraf komma till användning, när propagandan utövas på allmän plats och är ägnad att väcka förargelse. Nuvarande 11: 15 har sålunda tillämpats i fråga om den som på offentlig plats burit en skylt med bl. a. texten "judarna äro krigets upphovsmän och anstiftare" eller i butikslokal uppsatt en från gatan synlig skylt med inskriften "judar och halvjudar äga icke tillträde" eller "endast svenskar äga tillträde (alltså inga judar och halvjudar även om de äro svenska medborgare)". På sådana yttringar av ifrågavarande propaganda som rikta sig mot enskilda personer kunna vidare även bestämmelserna om straff för ärekränkning i 16 kap. strafflagen vara tillämpliga.
Vid övervägandet, huruvida härutöver straffrättsligt skydd borde anordnas mot sådan hets, varom nu är fråga, har kommittén funnit böra uppmärksammas. ej blott huruvida ett behov av sådant skydd förelåge utan även om skyddet kunde anordnas. på sådant sätt att det icke genom sina följder motverkade sitt syfte. I förstnämnda hänseende vore att märka, att den företeelse för vars bekämpande en bestämmelse av ifrågavarande slag påyrkats, nämligen den antisemitiska propagandan, i vårt land endast i ringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremot kunde komma i fråga. Folkmeningen hade icke visat tecken till att låta sig påverka vare sig av de yttringar av propagandan som redan vore straffbelagda eller av dem som kunde straffrättsligt åtkommas. genom en utvidgning av straffskyddet. Kommittén funne därför att, såvitt förhållandena för närvarande kunde bedömas, det icke vore att befara att propagandan inom en nära framtid skulle taga sig alltför elakartade uttryck. Beträffande därefter verkningarna av en utsträckt kriminalisering av de ifrågavarande företeelserna borde beaktas att, på sätt i många av yttrandena över den tidigare promemorian framhållits, införandet av ett straffskydd särskilt för vissa grupper av befolkningen i så måtto vore en tveeggad åtgärd, som den omständigheten att sådant skydd gåves åt vissa men icke åt andra grupper av befolkningen lätt kunde uppfattas som en privilegiering av de förstnämnda. Av en riktning, som gjorde gällande att dessa grupper förstått att redan förut bereda sig en alltför gynnad ställning, skulle en sådan lagstiftning lätt kunna användas som argument under fortsatt propaganda, måhända bedriven i mindre anstötliga men icke mindre farliga former. Det syntes därför kommittén, att om en utsträckt kriminalisering i förevarande hänseende skulle äga rum, den borde erhålla en såvitt möjligt generell utformning och således icke begränsas till att avse allenast den antisemitiska propagandan. En utsträckning av det straffrättsliga skyddet till varje medborgargrupp mötte emellertid betänkligheter i den mån därigenom skulle göras inskränkningar i friheten till politisk eller social debatt. Agitation mot en befolkningsgrupp, som utmärktes genom sitt politiska ställningstagande eller sitt yrke, kunde sålunda ha det lojala syftet att förmå medlemmar av gruppen att ändra åsikt eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare. Propaganda mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning kunde emellertid
