det föreslagna stadgandet vore överflödigt och att det torde kunna befaras att det skulle motverka sitt syfte. Även länsstyrelsen i Malmöhus län har avstyrkt förslaget i nu förevarande del. För att man skulle kunna taga ståndpunkt till frågan, huruvida förekommande rashets intoge någon särställning i den politiska propagandan erfordrades enligt länsstyrelsens mening närmare kännedom om rashetsens natur. Såvitt länsstyrelsen med sin begränsade kunskap på detta område kunnat finna grundade sig den antisemitiska propagandan i regel icke på det förhållandet, att judarna vore av annan härstamning eller hade annan religion än huvudparten av landets befolkning. I stället syntes ifrågavarande propaganda väsentligen rikta sig mot judarna såsom en intressegrupp i samhället och därför hava alldeles samma karaktär som propagandan mot andra intressegrupper av ekonomisk-politisk natur. Om denna länsstyrelsens uppfattning vore riktig, syntes i verkligheten icke föreligga någon skillnad mellan å ena sidan judarna och å andra sidan övriga befolkningsgrupper, som behandlades i den politiska debatten, och under sådana förhållanden skulle ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen innebära, att judarna såsom en befolkningsgrupp bereddes ett rättsskydd mot obehöriga angrepp som icke tillkomme andra befolkningsgrupper i det politiska livet. Även om i nuvarande läge dylikt rättsskydd kunde anses behövligt och önskvärt, komme sannolikt ett sådant avsteg från principen om fri kritikrätt att uppfattas såsom ett gynnande av judarna framför andra jämförliga grupper. Fara uppkomme då, att man genom den föreslagna lagstiftningen – i stället för att såsom avsett dämpa den antisemitiska propagandan – komme att giva ny näring åt densamma. Med hänsyn till förhandenvaron av denna fara ställde sig länsstyrelsen mycket tveksam till lämpligheten av ifrågavarande lagstiftning. Dessa synpunkter hade länsstyrelsen anfört redan i yttrande över 1943 års promemoria och hade icke funnit anledning att frånträda dem. Därutöver ville länsstyrelsen tillfoga, att det enligt länsstyrelsens mening låge nära till hands, att folkgrupper i ett land, som hölle samman på grund av gemensam härstamning eller trosbekännelse, såsom sådana bleve bärare av idéer eller bedreve verksamhet, som fölle inom politikens råmärken. Uteslutet vore icke att man inom dessa minoritetsgrupper komme att syssla med frågor och företaga handlingar, som kunde vara av största betydelse för landets frihet och självständighet. Länsstyrelsen ville i detta sammanhang peka på de ödesdigra erfarenheter som man hade av exempelvis tyska minoritetsgruppers politiska verksamhet inom olika europeiska länder. Dessa minoriteter hade på flera håll utgjort en farlig propagandamaskin med uppgift att sprida nazistiska idéer samt uppluckra motståndsviljan inom de länder där de haft sitt hemvist. Att dylika intressegrupper skulle få intaga en privilegierad ställning i den politiska debatten, ansåge länsstyrelsen i hög grad stötande och farligt. Kommittén hade i motiven anfört att, medan agitation mot en befolkningsgrupp, som utmärktes genom sitt politiska ställningstagande eller sitt yrke, kunde fullfölja ett lojalt syfte att förmå medlemmar av gruppen att ändra åsikt eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare, så kunde
