hänföra till miljöbetingat asociala och då ej borde tillerkännas mödrahjälp. Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes, ehuru med tveksamhet, tillstyrkt förslaget, i det föreningen såsom eget yttrande åberopat vad som anförts av landsfogden i Hallands län. Denne har bl. a. ifrågasatt giltigheten av vad kommittén i sina motiv uttalat om att den antisemitiska propagandan, för vars bekämpande lagstiftningen i fråga främst påyrkats, endast i ringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremot kunde komma i fråga, och uttalat, att det knappast kunde bestridas, att med förebilder från Tyskland och direkt dirigerad därifrån ifrågavarande propaganda under de senaste tio, tolv åren varit omfattande samt att den inom åtskilliga befolkningsgrupper haft en gynnsam jordmån. Systematiskt hade denna propaganda även vänt sig till och riktade sig alltjämt till ungdomen. Särskilt på grund härav kunde – även om de tänkesätt som dirigerade propagandan för närvarande av känd anledning icke hade samma möjlighet att göra sig gällande som ännu för något år sedan – ingalunda faran av propagandans verkningar och uttryck lämnas å sido. Enligt landsfogdens mening skulle en kriminalisering av den ifrågavarande propagandan icke innebära en privilegiering av den befolkningsgrupp som därigenom avsåges skyddad. Däremot saknades ingalunda fog för den av kommittén även uttalade tanken, att lagstiftningen skulle kunna utsättas för medveten vantolkning. Utifrån denna synpunkt och med den uppfattningen att den företeelse, varom fråga vore, lämpligen borde bekämpas med andra medel än straffrättsliga, vore det med stor tveksamhet som landsfogden tillstyrkte lagstiftning i ämnet. Om emellertid en sådan ansåges böra komma till stånd, syntes det ytterligt angeläget att den kompletterades med bestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Landsfogden i Uppsala län har däremot funnit, att man icke kunde bortse från, att det föreslagna straffskyddet lätt skulle uppfattas som en privilegiering av de skyddade befolkningsgrupperna. Det förefölle därför som om en lämplig upplysningsverksamhet skulle kunna giva bättre resultat än införandet av ett sådant straffskydd. Yttringar av sådan olämplig propaganda som väckte förargelse bleve ändock straffbara såsom förargelseväckande beteende enligt 11: 11 i förslaget. Även stadsfiskalen i Hälsingborg har avstyrkt förslaget och har därvid särskilt vänt sig mot vad kommitténs motivering innehåller om att med straffskyddet avsåges – förutom judar – zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige samt sekterister av skilda slag. För lapparnas vidkommande saknade nämligen straffskyddet enligt stadsfiskalens mening varje betydelse, då det icke syntes ha förekommit eller rimligen kunde tänkas förekomma något som gjorde ett sådant skydd för dem behövligt. Detsamma syntes vara fallet beträffande zigenarna, vilkas förhållanden här i landet redan i stort sett reglerats och vilka, såvitt stadsfiskalen hade sig bekant. icke varit utsatta för förföljelse eller angrepp av sådant slag, varom nu vore fråga. Det syntes icke heller vara anledning befara, att utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige och härifrån i regel snart återvände till sina hemländer skulle i denna sin egenskap och utan särskild anledning bliva föremål för angrepp
