den antisemitiska propagandan i Sverige hittills tagit sig sådana uttryck att en särskild straffbestämmelse däremot framstår såsom erforderlig, har kommittén uttalat sig med en viss försiktighet men synes närmast anse, att så hittills icke visat sig vara förhållandet. När kommittén ändock upptagit bestämmelsen, torde det alltså bero mera på allmänna överväganden rörande det principiellt stötande i propaganda eller hets mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning eller trosbekännelse. För egen del har jag närmast funnit, att erfarenheterna ådagalagt ett visst behov av lagstiftning i ämnet. Även i vårt land har sålunda förekommit en i grovt vulgära former arbetande antijudisk propaganda. Vilka skadeverkningar den haft är svårt att bedöma. Vårt folks överväldigande flertal torde icke ha tagit intryck därav, men alldeles utan menlig verkan kan den likväl icke antagas ha varit, särskilt icke bland det okritiska klientel i skolåldern till vilket den ofta vänt sig. Oavsett vilken verkan propagandan haft på dem till vilken den riktat sig, är det uppenbart, att den befolkningsgrupp det här gäller måste lida av den.
Å andra sidan synes det mig med hänsyn till de invändningar som framställts i yttrandena synnerligen tveksamt, om det kan vara lämpligt att införliva en bestämmelse av förevarande natur med strafflagen. Jag vill framhålla, att om ett ingripande enligt lagrummet skulle ske, det lätt kan göras gällande, att ingripandet skett mot en sakligt berättigad kritik, oaktat lagrummet ingalunda är riktat däremot. Måhända är det icke heller helt uteslutet, att bestämmelsen verkligen skulle genom sin existens kunna kännas som ett hinder att framföra en saklig kritik då sådan är berättigad, t. ex. mot religiösa sekter med seder och bruk som ur samhällets synpunkt äro förkastliga. Det vore naturligtvis mycket olyckligt om den uppfattningen med eller utan fog skulle få rotfäste, att vissa grupper av medborgare skyddats mot kritik som ostraffat får riktas åt andra håll. Man synes av dessa skäl ha anledning befara, att det föreslagna stadgandet skulle kunna giva näring åt påståenden om att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper i vårt land erhållit en privilegierad ställning och att det fördenskull kunde komma att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra frid i sammanlevnaden.
Det är måhända icke visst, om dessa invändningar ha den tyngd att de böra utgöra ett ovillkorligt hinder mot att upptaga bestämmelsen. Jag har emellertid vid övervägande av skälen för och emot stannat för att det ej vore klokt att biträda förslaget. Härvid vill jag erinra, att redan enligt gällande lag vissa anstötliga yttringar av hetspropaganda kunna åtkommas med straff för förargelseväckande, beteende. Ansvar härför har sålunda ådömts den som på allmän plats burit eller uppsatt skylt med hetsande innehåll. De yttringar av hetspropaganda, som hittills förekommit utan att kunna åtkommas med något nu gällande straffbud, ha i allmänhet bestått i kringsändande av tryckta skrifter, företrädesvis bland ungdom. Det torde böra undersökas, huruvida icke i tryckfrihetsförordningen skulle kunna införas någon motsvarighet till den möjlighet att ingripa med straff som bestämmelserna om förargelseväckande beteende i allmänna strafflagen erbjuda. Om ett
