varpå människors religiösa känsla vore riktad. Då för att uttrycka detta använts orden "den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles heligt", har kommittén i motiven vidare uttalat att härunder rymdes, förutom Gud, osinnliga eller i sinnevärlden existerande föremål för den religiösa känslan såsom exempelvis hostian och förfarandet vid sakramentens utdelande. Genom att själva den brottsliga handlingen beskrivits som ett offentligt hånande eller skymfande har enligt motiven från det straffbara området uteslutits en kritik vilken, om än skarp i sak, framföres i värdig form.
Vad kommittén sålunda föreslagit har icke blivit föremål för annan
erinran än att Göta hovrätt mot uttryckssättet "den heliga skrift eller annat som
av erkänt trossamfund hålles heligt" anmärkt, att här bibeln nämndes i
första hand medan det centrala för den religiösa känslan, Gud, inrymdes
under det därefter följande, allmänt hållna uttrycket. Hovrätten hemställde
därför om någon jämkning av lagtexten, t. ex. genom att den heliga skrift
ej särskilt nämndes.
Departementschefen.I likhet med kommittén anser jag tiden nu vara mogen att avskaffa
bestämmelserna om sabbatsbrott, vilka icke längre uppbäras av den allmänna
rättsuppfattningen i vidare mån än som kan tillgodoses genom stadgandet om
straff för förargelseväckande beteende. Icke heller har jag funnit något i
sak vara att erinra mot det av kommittén här föreslagna stadgandet om
straff för brott mot trosfrid. I fråga om utformningen av lagtexten har jag
emellertid, med beaktande av Göta hovrätts anmärkning, ansett att vid
angivandet av föremålet för brottet den heliga skrift icke bör särskilt
skjutas i förgrunden, varför i departementsförslaget brottsobjektet
endast betecknas såsom sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund
hålles heligt. Att här i motsats till kommittéförslaget kyrkan särskilt omnämnes
har föranletts av att det i första hand är den svenska statskyrkan som avses
och att det därför förefaller naturligt att nämna denna. Slutligen har själva
handlingsbeskrivningen i departementsförslaget inskränkts till att omfatta
endast offentligt skymfande, varmed liksom i 9: 4 och 10: 5 åsyftas
användande av en skymflig form men ej en saklig kritik. Ett medtagande av
det i kommittéförslaget jämväl införda alternativet att offentligt håna skulle
måhända kunna giva anledning till den missuppfattningen att även en kritik
vilken såsom vapen använder ironien omfattades av straffbestämmelsen.
Detta är emellertid uppenbarligen icke avsikten med lagrummet.
Denna paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 9 §. Kommittén har där föreslagit straff för den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård. För brottet som skall kunna föranleda fängelse eller böter har föreslagits beteckningen brott mot griftefrid.
