skulle, efter vunnen insikt om sitt misstag, kunna strafflöst underlåta att rätta vittnesmålet och därigenom orsaka att den oskyldige bleve fälld till straff. Enahanda synpunkt gjorde sig gällande i andra fall av osann utsaga. I alla förut i kapitlet behandlade fall av sådan förelåge ett behov av att genom en ansvarsbestämmelse öva press på uppgiftslämnaren att rätta möjligen felaktiga uppgifter innan de orsakade skada. En sådan ansvarsbestämmelse hade icke synts kommittén behöva ingiva betänkligheter, om den begränsades till sådana fall, där den oriktiga uppgiften framkallat fara för att annan skulle bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång och det icke fordrades mera av uppgiftslämnaren än att han till farans avvärjande gjorde vad skäligen kunde begäras. För den allmänna rättsuppfattningen torde det te sig som ett rimligt krav, att om någon, låt vara i god tro, inför myndighet lämnat en oriktig uppgift ägnad att lända annan till avsevärt förfång, han sedermera skulle rätta uppgiften, därest han funne att den var oriktig.
I anledning av denna paragraf har hovrätten för Övre Norrland ifrågasatt,
huruvida icke vid ifrågavarande brott, som stundom skulle kunna te sig mycket
ursäktligt, straff borde kunna bortfalla, då faran vore obetydlig eller brottet
eljest vore att anse såsom ringa. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har
funnit att jämväl parter och rättegångsombud, som fått kännedom om att ett
vittnesmål eller annan utsaga av jämförbart slag varit oriktig, borde under
straffansvar vara pliktiga att förebygga skada därav. Med den ringa insikt
allmänheten hade i fråga om de rättsvårdande myndigheternas organisation
och arbetsordning torde det nämligen förefalla naturligast för vittne eller
annan, som fått klart för sig att en lämnad utsaga vore oriktig, att vända sig
till den advokat eller part som åberopat honom och hos denne beriktiga
utsagan. I motsvarande situation torde part vända sig till sin advokat. I sådan
händelse måste det sägas att vittnet eller parten för sitt vidkommande gjort
vad skäligen kunde begäras för skadans avvärjande. Syftet med det
föreslagna lagstadgandet bleve emellertid ändock icke uppnått, om parten
respektive advokaten icke vidarebefordrade beriktigandet till den det vederborde.
Det borde därför vid äventyr av straff åligga även part och rättegångsombud
att tillse, att utsaga, som enligt vad de fått veta vore oriktig, rättades till
hos vederbörlig myndighet. Behovet av en sådan föreskrift syntes vara så
mycket större som det enligt förarbetena till nya rättegångsbalken förefölle
att vara synnerligen tveksamt huruvida dylik skyldighet enligt processuella
regler ålåge försvarsadvokat (SOU 1938: 44 s. 276). Att någon skyldighet i
detta hänseende icke ålåge tilltalad framginge tydligt av samma förarbeten
(s. 407).
Departementschefen.Det av kommittén här föreslagna stadgandet synes mig i huvudsak
välmotiverat. Kommittén har emellertid som brottsrekvisit uppställt, att den som
avgivit den osanna utsagan efteråt skall ha kommit till insikt om att han
därigenom framkallat fara för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd
