borde följa på urbota straff. Om ytterligare möjligheter att på grund av olämplighet skilja en ämbetsman från sin tjänst ansåges erforderliga, syntes föreskrifter därom böra lämnas i administrativ ordning, varvid mistning av rätten till pension icke borde ifrågakomma. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att det föreslagna stadgandet om möjlighet att avsätta eller suspendera ämbetsman, som genom allmänt brott förskyllt fängelse eller böter, borde mildras till att avse endast sådana fall, då ämbetsmannen med hänsyn till arten av tjänsten måste anses genom brottet ha visat sig olämplig att utöva densamma. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttryckt betänksamhet inför nu ifrågavarande stadgande och därvid hänvisat till svårigheten för domstolarna att avgöra, när en ämbetsman genom ett begånget brott kunde anses ha visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten. Jämväl landsorganisationen i Sverige har uttalat sig mot den föreslagna utökningen av möjligheten att ådöma ämbetsstraff. Landsorganisationen kunde icke finna tillräckliga skäl att frångå de nuvarande mera restriktiva reglerna, så mycket mindre som för tillämpning av det nu ifrågavarande stadgandet i förslaget icke krävdes att det allmänna brott för vilket ämbetsmannen dömdes ägde samband med tjänsten. Även om sådant samband förelåge, måste den svävande förutsättning som uppställts för tillämpning av ämbetstraff i fängelse- och bötesfallen befaras leda till godtycklighet och rättsosäkerhet.
Justitiekanslersämbetet har vidare funnit, att vissa betänkligheter kunde resas mot den i paragrafens första stycke andra punkten medgivna möjligheten att låta straffet för en ämbetsman, som genom brott visat sig ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten, stanna vid suspension. Samma erinran har framförts av hovrätten för Övre Norrland, som emellertid även uttalat att suspension otvivelaktigt borde kunna ådömas i fall, liknande dem kommittén här angivit. Såsom förutsättning syntes exempelvis kunna angivas, att ämbetsmannen genom brottet i väsentlig mån skadat det anseende hans tjänst borde äga. Även socialstyrelsen har i nu ifrågavarande hänseende funnit den föreslagna lagtexten giva anledning till anmärkning och har framhållit, att det av kommittén såsom förebild åberopade stadgandet i 8 § lagen om straff för ämbetsbrott av präst, varest talades om att brottet vore sådant att vederbörandes prästerliga anseende därigenom fläckades eller spilldes, icke obetingat förutsatte samma höga grad av olämplighet för tjänsten som de av kommittén använda ordalagen. Överståthållarämbetet har funnit, att i de av kommittén här beskrivna fallen ämbetsstraffet borde få stanna vid suspension endast om särskilda skäl förelåge.
I anledning av den i paragrafens andra stycke föreslagna bestämmelsen om tillgodoräknande av ämbetsstraffet vid utmätande av det allmänna straffet har Göta hovrätt ifrågasatt, huruvida icke en sådan regel i vissa fall kunde komma att medföra privilegiering av ämbetsmans allmänna brott i jämförelse med sådant brott av befattningshavare i enskild tjänst utan ställning av ämbetsman. Skillnaden i behandlingen hade motiverats med att
