Iigheter, drivna i sambruk, finna en form för en friare tillvaro än den SOH1 kunde ernås av anställda lönearbetare. Vid sidan av andra brukningstyper framstode med hänsyn härtill föreningsjordbruket, bildat genom frivillig sammanslutning av enskilda yrkesutövare i syfte att utnyttja de tekniska möjligheterna till rationell drift, som en tänkbar framtida lösning av dilemmat mellan det sociala önskemålet att bibehålla självständiga näringsutövare i jordbruket och det samhällsekonomiska kravet på högsta möjliga effektivitet i produktionen. Från dessa utgångspunkter måste det betraktas som en brist i vår lagstiftning, att det ej funnes särskilda rättsliga grunder för sådana ekonomiska föreningar som avsåge gemensamt jordägande och sambruk. På grund härav borde en utredning igångsättas med uppgift att komplettera lagstiftningen i förevarande avseende. Inga berättigade invändningar – anförde jag vidare – syntes kunna resas mot att staten vid sidan av upplåtandet åt enskilda av arrendeegnahem, även på liknande sätt inrättade och uppläte större jordbruksfastigheter på arrende till ekonomiska föreningar av lantarbetare och andra mindre bemedlade yrkesutövare i jordbruket. Dylika jordbruk skulle kunna inrättas antingen på kronan redan tillhörande jord eller å lämpliga fastigheter, vilka för ändamålet inköptes för kronans räkning. Detta förutsatte emellertid en komplettering av gällande bestämmelser rörande arrendeegnahem. Detta spörsmål borde även upptagas till utredning. Under åberopande av det sålunda anförda hemställde jag, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet att utse en person att verkställa den omnämnda utredningen samt högst fyra på jordbrukets och föreningslagstiftningens område sakkunniga personer att på kallelse av utredningsmannen deltaga i överläggningar med honom och i övrigt biträda vid utredningen. Med stöd av ett i enlighet med denna hemställan lämnat bemyndigande tillkallade jag den 31 juli 1945 dels revisionssekreteraren Hj. Nordfelt för att verkställa berörda utredning och avgiva förslag rörande lagstiftning i ämnet, dels ledamoten av riksdagens andra kammare, småbrukaren J. A. Andersson i Tungelsta, landstingsmannen, lantbrukaren F. Jansson i Benestad, byråchefein vi statens livslmedelskomlinislsfion K. H. Olsison och ämnesläraren vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, agronomen K. A. Örbom att såsom sakkunniga på kallelse av utredningsmannen deltaga i överläggningar med honom och i övrigt biträda vid utredningen. Utredningsmannen har till fullgörande av sitt uppdrag den 21 oktober 1946 avgivit betänkande med förslag till lag om sambruksföreningar (SOU 1946: 70). Förslaget har enhälligt biträtts av de sakkunniga. – Över betänkandet ha utlåtanden avgivits av statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga, egnahemsstyrelsen, vid vars utlåtande fogats yttranden av rikets samtliga egnahemsnämnder utom egnahemsnämnden i Gävleborgs län, statens livsmedelskommission och lantbruksakademien. Yttranden ha vidare avgivits av norrlandskommittén och lokala jordnämnden i Norrbottens län, förvaltnings
