vidare icke kunna komma ifrån att den anstötlighet varom här kan bliva fråga skall hänföra sig allenast till det förhållandet att människor diskrimineras och förföljas på grund av medfödda, för någon hel grupp konstitutiva egenskaper. I första hand gäller det här tydligen sådana faktorer som härstamning och språk, men även om religionstillhörighet kan tydligen bliva fråga, nämligen då denna, såsom i vårt land mestadels är fallet, framstår såsom betingad av den miljö en person från födseln tillhör och icke av ett senare träffat val mellan olika trosformer. Det kan visserligen sägas, att även en beskyllning mot någon för ett visst handlingssätt skulle kunna väcka allmän anstöt, såsom då beskyllningen är grov och uppenbart obefogad. Dylika beskyllningar äro emellertid till sin natur ärekränkningar och böra, såsom förut sagts, icke behandlas i det sammanhang varom nu är fråga. För att utmärka den begränsning av det straffbara området, som sålunda här påbjuder sig, har i den inom justitiedepartementet upprättade promemorian valts att karakterisera den brottsliga framställningen såsom grov kränkning av andras människovärde vilken är ägnad att väcka allmän anstöt. Särskilt uttrycket "människovärde" har i remissyttrandena blivit föremål för åtskillig kritik. I betraktande av de klarläggande motivuttalanden som nu och tidigare under ärendets behandling blivit gjorda, finner jag emellertid att uttrycket i fråga bör kunna godtagas.
Några remissinstanser ha vidare ansett, att icke endast framställningar i skrift och bild utan även muntlig hetspropaganda borde beaktas i det föreslagna stadgandet. I anledning härav vill jag emellertid framhålla, att det aktuella behov av lagstiftning i ämnet som för närvarande föreligger icke hänför sig annat än till propaganda i skrift och bild. De av förhållandet till tryckfrihetsförordningen betingade synpunkter, som tala för en strafflagsändring redan vid innevarande riksdag, ha icke heller någon giltighet beträffande annat än framställningar i skrift. På grund härav och med hänsyn till det föreslagna stadgandets provisoriska karaktär har jag icke funnit tillräcklig anledning att på denna punkt göra någon ändring i förslaget.
Men anledning av att i ett remissyttrande ifrågasatts, huruvida skrifter som framställdes i Sverige men därefter skickades till utlandet omfattades av den föreslagna bestämmelsen, må framhållas att redan skrifternas överlämnande för befordran med posten får anses innefatta ett spridande av dem. Om skrifterna postas i Sverige, bör brottet följaktligen bliva att anse såsom begånget här i landet. För de eventuella fall då spridningen till utlandet sker på annat sätt kan, med de nya bestämmelser om medverkan till brott som upptagits i 3: 4 i det till lagrådet tidigare remitterade strafflagsförslaget, framställandet av skrifterna i Sverige bli straffbart såsom medverkan till det utomlands förövade brottet.
Den i ett annat remissyttrande framförda tanken, att det nya brottet endast skulle få åtalas av justitiekanslern, har jag med hänsyn till brottets beskaffenhet icke funnit mig böra biträda.
Jag har alltså i likhet med flertalet remissmyndigheter funnit påkallat att nu vidtaga lagstiftningsåtgärd i detta ämne. Visserligen anser jag det
