skillnaden mellan gärningsmannen till ett brott och den som endast är delaktig däri bortfaller, i det att envar som medverkar till ett brott skall vara ansvarig för vad han själv gjort, oberoende av vad andra medverkande förbrutit. Bestämmelserna i 19: 3 rättegångsbalken om forum vid fleras medverkan till brott äro emellertid avfattade i överensstämmelse med den nu gällande strafflagens systematik. I paragrafens första stycke stadgas sålunda dels, att åtal mot flera gärningsmän för samma brott må, om det sker samtidigt, väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara, dels ock att, om åtalen väckas å olika tider, skall vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av gärningsmännen, kunna väckas åtal även mot den eller de övriga. Därefter föreskrives i andra stycket av paragrafen, att åtal för delaktighet i brott må väckas vid den rätt, som upptagit åtal mot gärningsmannen. I proposition nr 188 till riksdagen 1947 föreslogs bl. a., under hänvisning till strafflagsförslaget, att bestämmelsen i 19: 3 andra stycket rättegångsbalken icke skulle bibehållas, och att i stället första stycket i paragrafen skulle utvidgas till att avse samtliga fall av åtal mot flera för medverkan till brott, oavsett om alla de brottsliga vore att anse såsom gärningsmän eller vissa av dem endast gjort sig skyldiga till anstiftan eller medhjälp. Samtidigt föreslogs, enär vad som förr brukade benämnas efterföljande delaktighet icke ingår under det nya medverkansbegreppet, att såsom ett nytt andra stycke i paragrafen skulle upptagas stadgande av innehåll att reglerna om laga domstol vid åtal mot flera för medverkan till brott skulle erhålla tillämpning även i fråga om åtal i andra fall mot flera för brott som ägde samband med varandra, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter funne lämpligt att åtalen upptoges av samma domstol. Vad sålunda föreslagits blev emellertid icke antaget av riksdagen, enär prövningen av den ifrågavarande lagändringen befanns böra anstå till dess riksdagen tagit ställning till strafflagsförslaget. I samband med att strafflagsförslaget nu framlägges för riksdagen, har jag funnit mig böra ånyo föreslå den ändring i 19: 3 rättegångsbalken för vilken redogjorts. Av denna ändring föranledes att i 31: 6 första stycket rättegångsbalken föreskriften, att om för samma brott flera dömas såsom gärningsmän eller delaktiga, de skola svara för rättegångskostnaden en för alla och alla för en, bör ändras till att avse att flera dömas för medverkan till samma brott eller för brott som äga samband med varandra.
Ytterligare ändringar i rättegångsbalken ha blivit erforderliga i anledning av stadganden i 13 kap. av strafflagsförslaget. I 19: 4 rättegångsbalken stadgas, att talan om ansvar för falskt åtal eller falsk angivelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, där brottet åtalats, samt i 20: 8 sista stycket rättegångsbalken, att den som angivits eller åtalats för brott må – utan hinder av viss i första stycket stadgad inskränkning i målsägares åtalsrätt – väcka talan om ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal. I strafflagsförslaget motsvaras den nu gällande strafflagens bestämmelser om falsk angivelse och falskt åtal av stadgandena i 13: 5–7. I 13: 5 föreslås sålunda straff för falskt åtal, vilket brott bestämmes såsom att någon väcker åtal med
