Hela trakten talar om’et. De få varken ordentlig mat eller ordentliga kläder, och uppfostran ska vi inte tala om. De ha skick och fasoner som ett följe vilda indianer. Ni tänker aldrig på att ni har fadersplikter mot dem. Ni låter en främmande bortbyting komma hit och vistas ihop med dem i fjorton dagar, och ni ids inte göra er det minsta underrättad om hur den jäntan var — hon svor som en borstbindare bland mycket annat, har jag hört sägas. De hade gott och väl kunnat få smittkoppor av henne, men vad hade ni brytt er om det? Och tänk på hur Faith blamerade sig med att stiga fram på estraden i kyrkan och hålla tal! Se’n red hon på en gris hela bygatan fram — mitt för näsan på er, har jag låtit mig berättas. Det är otroligt, så som de ungarna bär sig åt, och ni lägger aldrig två ruttna lingon i kors för att hindra dem eller lära dem nå’nting nyttigt. Och nu, när jag erbjuder en av dem ett gott hem och goda framtidsutsikter, så svarar ni nej och förolämpar mig. Jo, det klär just en far som ni att tala om kärlek och god omvårdnad! Puh!
— Nu är det nog, fru Davis, sade pastorn. Han reste sig och såg på frun med ögon, som gjorde henne matt i knäna. — Nu är det nog, upprepade han. — Inte ett ord mer vill jag höra. Ni har redan sagt för mycket. Det är möjligt, att jag i vissa avseenden åsidosatt mina fadersplikter, men det tillkommer inte er att förebrå mig därför i sådana ordalag som ni använt. Låt oss nu skiljas åt och säga farväl.
Fru Davis sade ingenting hälften så vänligt som »farväl», men hon gjorde dock uppbrott. Just som hon svassade förbi pastorn, kom en stor, fet padda, som Karl haft förvarad under soffan, framhoppande nästan för fötterna på henne. Fru Davis gav till ett skrik, och när hon skulle försöka undvika att trampa på det förskräckliga kräket, tappade hon
