Sida:Resa i Sibirien.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

98

forssarna, der man måste lossa warorna, bära dem öfwer de omgifwande höga fjällen och förmedelst gångspel draga fartyget uppför forssen. Den näst sista forssen war Piánoi, och när man kommit öfwer denna, war det wärsta öfwerståndet, hwarföre man gjorde ett kalas och tog sig ett duktigt rus. Nästa dag kom man till Pochmélie med hufwudwärk. Nu färdas man likwäl blott från Irkutzk till Jeniseisk eller widare till Turuchansk med strömmen; och på sistnämda ställe sönderhugges fartyget, eller anwändes till hustimmer, då det ej är wärdt kostnaden att föra det tillbaka igen mot strömmen. Namnen på forssarna hafwa likwäl bibehållit sig.

Förberedelserna till en dylik nedfärd hafwa något högtidligt med sig. När man kommer så nära forssen, att man hör dess brusande och ser wattnets böljande rörelse, kommenderar skepparen, som står wid rodret eller den långa åran i akterstäfwen: ”Sadites!” (Sätt er), hwilket blott betyder, att folket skall taga in årorna. Derpå heter det: ”molite Bogu” (Bed till Gud!), hwarpå hela besättningen, som står nära förstäfwen och ror, wänder sig mot en helgonbild (obras), som är fastspikad under ruffen, och korsar sig under många bugningar; slutligen håller skepparen med hög röst en kort bön. Derpå fattar manskapet raskt årorna, och det kommenderas: grebite silno (ro på) och man anstränger alla krafter. En allmän spänning uppstår, hwilken tilltager, allt eftersom man närmar sig forssen. Lotsen stiger upp på förstäfwen med ett hopsnodt hwitt tygstycke, hwarmed han gifwer tecken åt den akterut stående styrmannen, antingen genom att hålla det midt öfwer hufwudet (”rakt fram”), eller genom att slänga det till höger eller wenster, ty kommando-orden kunna ej höras, till följe af forssens brus. Fyra man stå i aktern wid den långa åran, med spändaste uppmärksamhet färdiga att lyda hwarje wink. Är forssen mycket stark, ställes ett par karlar med en dylik åra i främre delen af fartyget, för att med säkerhet kunna styra detsamma i det afgörande ögonblicket; ty konsten består i att hålla fartygets köl i samma riktning som strömmen. Sätter farkosten bredsidan till, så är den förlorad. Slutligen inkommer man i de första böljorna; de wanliga årorna intagas; allt står i spänd wäntan; barken börjar gunga, fartens hastighet tilltager med hwarje sekund, man anstränger hwarje muskel, för att ögonblickligt styra efter lotsens wink, än till höger, än till wenster; der ropas ”silno! silno!” (ro på! ro på!) i fall fartyget ej wänder tillräckligt fort. Slutligen aftager fartygets gungning;