Sida:Resa i Sibirien.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

72

och när detta är utbrunnet, rakas glöderna ut på spiselhällen; den lerkruka, hwari maten tillagas, wanligtwis fylld med watten, småskuret, rått kött och surkål, insättes i ugnen, en trälucka sättes för öppningen och spjellet skjutes för skorstenspipan. Den stora uppwärmda ugnsmassan och glöden på spiselhällen hålla nu rummet warmt till påföljande morgon. Klockan 12 middagen uttages krukan, och maten har då tillredt sig sjelf utan widare tillsyn. När bönderna komma in från kölden, ofta wåta och förfrusna, krypa de upp på ugnen och ligga der på magen och samtala med rummets öfriga inwånare. Wår wärdinna hade ett stort kök på motsatta sidan af gårdsplanen, med en engelsk jernspisel; men det oaktadt kokades maten på böndernas sätt i bakugnen. Köksgolfwet war belagdt med mattor, och bänkar och bord woro skrapade och hwita, så att Nielsen ej fick lof att skura téköket derinne, utan måste göra detta på gården. Wärdinnan hade en gång märkt, att det på gången utanför min dörr blifwit spildt några droppar watten ur tékannan, hwarwid hon genast tillsade Nielsen om att bortskrapa dem; och från denna stund blef han ålagd att alltid inbära tekannan i ett handfat, på det ett dylikt oskick ej widare måtte inträffa. Han berättade, att hon dagligen war i köket tillsammans med sitt folk, och ofta kröp upp på bakugnen, der hon låg och pratade med tjenstfolket. I stark motsats till denna enkelhet, woro hennes hwardagsrum och en stor sal med mahogni-möbler och twå stora präktiga speglar i ett enda glas, som räckte från taket ända till en aln från golfwet. Helgonbilderna woro utsirade med slipade stenar. Hon kom hwar dag flera gånger in i mitt rum, för att se till ugnen, och medförde ibland en tallrik wofflor åt mig. Wid sådana tillfällen försökte jag att tala till henne och tacka henne, och efter åtskilliga misslyckade försök, förstodo wi hwarandra till slut. Också Nielsen, hwilken gjorde tjenst som kock, och i denna sin egenskap hade mera beröring med henne, lyckades, förmodligen mera genom åtbörder än genom tal, att blifwa förstådd, oaktadt han begrep wida mindre af språket än jag. Men ryssarne hafwa, likasom fransmännen, talangen att förstå halfqwäden wisa, hwarwid deras godmodighet äfwen gör sitt till. Då hon en gång kom in i mitt rum, wisade jag henne första delen af Ivanhoe, och frågade, om hon ej wille läsa den, emedan det wore en underhållande bok; men hon sköt den ifrån sig och sade, att hon icke förstod sig på sådant, hwilket gaf mig anledning till den förmodan, att hon icke kunde läsa. Men om Stepanida war okunnig i bokliga konster, så war hon så mycket