Hoppa till innehållet

Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


SJÄTTE KAPITLET.
Onkel Alecs rum.

Strax efter middagen och innan Rosa ännu hunnit göra sig bekant med hälften av sina nya ägodelar, föreslog onkel Alec henne att följa med på hans besök hos tanterna och kusinerna, till vilka han ämnade börja att utdela sina gåvor. Rosa var mycket beredvillig därtill, isynnerhet som hon längtade att inviga en mjuk och behaglig burnus, som hon funnit i kofferten, och vilken ej endast var försedd med den allra näpnaste lilla kapuschong, utan även hade en mängd präktiga tofsar som hängde och dinglade på alla håll.

Den stora vagnen var full med paket, och även kuskbocken var lastad med indiska stridsyxor, en kinesisk pappersdrake av storartade dimensioner och ett par polerade buffelhorn från Afrika. Onkel Alec satt upprätt i vagnen och betraktade med intresse de välbekanta platserna; Rosa däremot, som tyckte sig vara ovanligt elegant och kände sig mycket väl i den behagliga dräkten, satt bekvämt tillbakalutad och väl insvept i den mjuka kappan samt föreställde sig att hon var en österländsk prinsessa, som genomreste sina länder för att låta hylla sig av sina undersåtar.

— Nu ska vi ha riktigt roligt! Gossarna måtte väl vara hemma, sade Rosa med en suck av lättnad, när vagnen rullade backen uppför till tant Jessies bostad.

I det ögonblick Jamie såg de annalkande gästerna uppgav han en gäll vissling, vilken besvarades liksom av ett eko från ängen, ladugården och boningshuset, och kusinerna kommo springande från alla håll, skrikande med full hals: — Hurra för onkel Alec!

De omringade vagnen liksom en hop stråtrövare, ryckte till sig paketen, togo resenärerna till fånga och förde dem in i huset under höga jubelrop.

Och där kom nu tant Jessie ned med den lilla prydliga mössan blott till hälften på huvudet, men med ett ansikte så strålande, att man ej tänkte på den oavslutade toaletten. Hon hann knappt hälsa på Rosa och doktorn, förrän gossarna omgåvo henne, var och en ropande på henne, att hon skulle se på hans gåvor och glädja sig med honom åt dem, ty »lilla morsgumman» måste deltaga i allt både ljuvt och lett med dem. De stora hornen kretsade omkring henne,