248
Hans sång är hafvet. Än på jemnad spegel
Galèrer glida fram med hvita segel,
Som purpras djupt af aftonrodnans sken;
Än biktar, suckande, det djupets saga,
Än börjar det att jämra doft och klaga,
Än vräks det högt i storm, så djupet remnar
Och visar sanden med de dödes ben.
Hans sång är praktfull. Som i kröningskläder
Med riksklenoder fram i glans den träder.
Hans sång är svärmisk som en pilgrimskör.
Hans sång är klangfull: dessa toner rusa,
De regnbågsglänsande kaskader susa,
Hvart motstånd domnar, bäfvande det lyssnar
Och, vaggadt fram på silfvervågor, dör.
Förföriskt ljufva afgrundsröster föra
I vällusttoner till Justinas öra
En sång om jordens njutning, kärleks glöd.
Upp Satan står ur stormupprörda vågen,
Och Cyprianus, kärlekssjuk i hågen,
Förgäter himlen, tills, af himlen slagen,
Han himlen vinner åter i sin död.[1]
- ↑
