den framträngande födelsekontrollen blott i mindre mån inneburit ett anlitande av tekniska preventivmedel. Denna uppfattning har ytterligare bestyrkts genom av befolkningskommissionen inhämtade upplysningar. Kommissionen, som jämväl i denna fråga hänvisar till sitt betänkande i sexualfrågan, vill likväl i förbigående anmärka, att nativitetsfallet, som före preventivlagens tillkomst försiggick tämligen sakta, först efter samma tid blivit starkt framträdande och oroande.
Det har från åtskilliga sakkunniga håll uttalats den förmodan, att preventivlagens tillkomst rentav medverkat till det hastiga nativitetsfallet, i det att den livliga diskussion om frågan, som då ägde rum och därefter oavbrutet fortsatts, bidragit till att fästa uppmärksamheten på möjligheterna till och fördelarna av födelsekontroll i samhällslager, där födelsekontrollen tidigare ej varit vanlig. Befolkningskommissionen, som på grunder, vilka i nyssnämnda betänkande i sexualfrågan utförligt framlagts, icke ser en olycka utan fastmera i och för sig ett framsteg i utbredningen av rationell kunskap om födelsekontroll — blott denna är fullständig och omfattar även de familjepsykologiska och befolkningskvantitativa skälen mot en extrem barnbegränsning i fall, då ej hygieniska eller ekonomiska skäl föreligga, starka nog att likväl göra den påkallad — har i detta samband utan närmare diskussion av denna omdömesfråga blott velat såsom ett faktiskt förhållande understryka, att preventivlagen knappast i högre grad kunnat verka hämmande på födelsekontrollens utbredning utan tvärtom sannolikt påskyndat densamma.
Om således de här diskuterade i preventivlagen innehållna lagstadgandena
blivit nästan helt eftersatta i lagtillämpningen och om därtill själva syftet
att hindra utbredningen av kännedomen om och bruket av preventivmedel
samt att hejda nativitetsfallet icke uppnåtts — vilket allt innebär, att preventivlagen
haft ingen eller ringa effektivitet i de riktningar, som vid lagens
stiftande avsetts -— så hava likväl dessa stadganden haft effektivitet i vissa
andra riktningar och därvid utlöst verkningar, vilka icke avsetts eller i alla
händelser numera icke framstå såsom önskliga.
Således har lagen lagt vissa hinder i vägen för den vederhäftiga upplysningsverksamhet, man från sakkunnigt håll velat främja om den s. k. kondomens betydelse såsom skyddsmedel mot smitta av könssjukdom. Denna synpunkt, som vid lagens tillkomst underskattades, har genom erfarenheterna under världskriget och som resultat av de under de sista årtiondena med allt större kraft bedrivna ansträngningarna att undantränga könssjukdomarna kommit allt mera i förgrunden.
Alltsedan den i bilaga 1 omnämnda riksdagsskrivelsen i detta ämne av år 1923 hava statsmakterna och olika myndigheter haft sina bemödanden inriktade på en sådan reform av preventivlagen eller en sådan omtolkning av dess innebörd, som skulle giva rum för en allvarlig och vederhäftig upplysning om smittskydd mot könssjukdomar. Under åren från 1926 till 1933 intogs därvid den ståndpunkten, att preventivlagen vore att tolka så, att sådan upplysning finge anses vara tillåten. I skrivelse den 26 januari 1934 med förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen fann emellertid medicinalstyrelsen anledning att understryka, att trots den friare lagtolkning, som givits i lagrådets yttrande över 1925 års departementsförslag och därefter i utlåtanden från första lagutskottet, preventivlagen i sin nuvarande form alltjämt måste sägas lägga hinder i vägen för önskvärd upplysning.
I nämnda skrivelse framhöll medicinalstyrelsen bland annat, att trots de upprepade och vägande uttalanden i annan riktning, som gjorts av såväl lagrådet som första lagutskottet, i läkarkretsar dock alltjämt förefunnes en
