mångenstädes voro vanliga, innebär det säkerligen en allvarlig fara för i synnerhet ungdomens förförelse. I denna del torde även lagens straffhot hava i stort sett lett till åsyftat resultat.
Vad slutligen beträffar ifrågavarande lagstiftning i vad den riktar sig mot icke blott preventiva medel utan även föremål avsedda för otuktigt bruk, torde, såsom inom lagrådet erinrats, stadgandena i denna del vara utan nämnvärd betydelse. De i paragrafens 2 moment omförmälda förfaranden torde nämligen, såvitt de avse föremål av nyssnämnda slag, kunna drabbas av straff enligt 1 momentet.
Såsom av det anförda framgår, finner utskottet uppenbart, att den s. k. preventivlagen är behäftad med väsentliga brister. Å ena sidan är densamma i viss mån overksam för vinnande av de mål, som därmed avses, å andra sidan kan densamma innebära en fara för yttrandefriheten i viktiga samhällsfrågor och lägga hinder i vägen för en sund upplysningsverksamhet. Härtill kommer, att lagbudet, som riktar sig mot vissa speciella förfaranden, saknar den allmängiltighet, som en straffbestämmelse i allmänhet bör äga, samt att samhället även oavsett nämnda lag icke står utan vapen mot vissa av de i lagbudet straffbelagda handlingarna. Det oaktat kan utskottet icke tillstyrka bifall till motionärens yrkande, att preventivlagen måtte utan vidare upphävas. Det torde icke vara försvarligt att åter lämna fältet fritt för den farliga försäljningen genom kringförande av preventiva medel. Ej heller kan det förbises, att den genom tal eller skrift i vinningslystet syfte drivna propagandan för sådana medel under vissa förhållanden kan innebära en fara för ungdomens förförelse, inför vilken lagstiftningen ej kan ställa sig likgiltig.
På vilket sätt de ovan antydda bristerna i den nu gällande lagen böra avhjälpas samt nyssnämnda och andra berättigade önskemål förverkligas, kan utskottet för närvarande icke angiva. Ett avgörande härutinnan torde förutsätta, att frågan gores till föremål för en allsidig utredning. Utskottet vill därför för sin del förorda, att en sådan utredning verkställes genom Kungl. Maj:ts försorg. Av en dylik utredning torde komma att framgå, huruvida ifrågavarande lagrum bör kvarstå i omarbetat skick eller om detsamma bör helt upphävas och ersättas med stadganden av annan art. Vid utredningen kan även komma under övervägande den vid lagens tillkomst inom reglementeringskommittén framkastade, av motionärerna vid 1910 års riksdag upptagna tanken, att de preventiva medlen böra inräknas bland varor, som kunna erhållas endast å apotek. En reform i denna riktning synes utskottet erbjuda vissa fördelar, om det också måste erkännas, att en del praktiska olägenheter därmed kunna vara förenade. Att ett upphävande eller en omarbetning av meromnämnda lagrum torde komma att nödvändiggöra en ändring jämväl av tryckfrihetsförordningen, lärer knappast behöva påpekas.
På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen mätte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes lata verkställa utredning huruvida och under vilka förutsättningar lagrummet kunde upphävas eller omarbetas samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Vid utskottets yttrande funnos fogade reservationer dels av herrar Lindqvist i Halmstad och Söderberg mot viss del av motiveringen, dels av herrar Hederstierna, Rogberg och Johansson i Huskvarna, vilka yrkade avslag å motionen, med motiveringar, liknande dem som år 1910 anförts i yttranden av medicinalstyrelsen och lagutskottet.
Kamrarna stannade i olika beslut, varigenom frågan förföll.
I motion vid 1923 års riksdag (II: 144) yrkade herr Engberg att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan utredning som föreslagits av första lagutskottet vid 1922 års riksdag. I utlåtande (nr 7) hemställde första lagutskottet under åberopande av de skäl som anförts i dess nyssnämnda utlåtande vid 1922 års riksdag, om bifall till motionen.
Mot utskottets yttrande anfördes reservationer dels av herr Lindqvist i Halmstad, mot viss del av motiveringen, dels av herrar Hederstierna, Rogberg, K. G.
