Lagrådet avstyrkte fördenskull den föreslagna lagändringen. Sedermera har ärendet avskrivits från vidare behandling hos Kungl. Maj:t.
Genom den prövning, som sålunda nyligen ägnats frågan om upphävande eller ändring av preventivlagen, finner utskottet de förut uttalade farhågorna, att lagens bestämmelser skulle lägga hinder i vägen för en lojal upplysningsverksamhet uti hithörande ämnen, icke längre vara berättigade. Genom lagrådets uttalande och Kungl. Maj:ts åtgärd att avskriva ärendet från vidare behandling måste tvärtom numera anses uppenbart, att den upplysningsverksamhet, vars berättigande man velat säkerställa, kan i önskvärd utsträckning äga rum utan att därigenom preventivlagens bestämmelser trädas för nära, en uppfattning, som också riksdagen givit uttryck åt genom godkännandet av utskottets förlidet år avgivna utlåtande i ämnet.
Mot utskottets beslut reserverade sig herr Åkerman, som, med instämmande av herrar Julin, Teodor och Lindley, hemställde att riksdagen måtte antaga 1925 års lagförslag.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
År 1933 hemställde i motioner herrar Nerman (I: 11) och Holmgren (I: 187) att riksdagen måtte besluta upphävandet av andra momentet i 18 kap. 13 § strafflagen. I motiveringen till den sistnämnda motionen anförde motionären såsom sin uppfattning, att frågan om de preventiva medlen såsom skydd mot smittsamma könssjukdomar — den sida som vid preventivlagens förutvarande diskussion stått i förgrunden — vore av underordnad betydelse. Den väsentligaste invändningen mot preventivlagen vore, enligt motionären, att den förhindrade en födelsebegränsning, som på sociala, rasbiologiska och psykologiska grunder måste anses berättigad. Motionären anförde i detta sammanhang bland annat:
Begränsning av barnantalet kan åstadkommas på två sätt, antingen genom att könsumgänge ej äger rum eller genom att det sker på sådant sätt att befruktning icke följer.
Den första utvägen, den sexuella avhållsamheten, kan man rekommendera ungdomen intill en viss gräns. Denna gräns är individuell och får ej sättas för högt. Den sexuella avhållsamheten är icke i och för sig önskvärd, eftersom den är emot naturen. Det är tvärtom önskligt, att ungdomen tillräckligt tidigt får ingå allvarliga, av kärlek dikterade förbindelser med det andra könet. Den skyddas därigenom från många risker för snedvriden utveckling i olika avseenden och vad beträffar den manliga ungdomen särskilt även från att råka in i den moraliska och kroppsliga pesthärd, som prostitutionen utgör.
Men skola tidiga sexuella förbindelser kunna ingås, är därför en självklar förutsättning, att åtgärder, som hindra befruktning, användas.
Icke heller längre fram i äktenskapet är det önskligt, att begränsningen i barnantalet åstadkommes genom sexuell avhållsamhet. Den sexuella avhållsamheten medför kanske icke någon skada för kroppen i inskränkt mening, men för de flesta människor psykisk otillfredsställelse och psykiska lidanden av mycket allvarlig art. Naturen har nu en gång skapat människorna av två kön, som till varandra känna en oemotståndlig dragning. I det innerliga sexuella förhållandet mellan dessa båda ligger livslyckan till så väsentlig del, att det är en mycket betänklig sak att av fruktan för barn avhålla sig från kärlekens naturliga yttringar.
Dock lider det intet tvivel att mer eller mindre fullständig avhållsamhet från sexuellt umgänge inom äktenskapet av fruktan för barn är ytterst vanlig i vårt land. Den är orsaken till mängder av söndertrasade äktenskap, mängder av sollösa, trista levnadsöden.
Varför praktiseras då avhållsamhet i äktenskapet i stället för umgänge med skydd av lämpliga befruktningshindrande åtgärder? Många sakna kännedom om lämpliga preventiva åtgärder eller medel. De veta ej hur man skall skaffa sig sådan kännedom eller skämmas för att söka informationer i dessa ämnen.
I en mängd andra äktenskap utövas umgänget under preventiva åtgärder, men
