Sida:SOU 1940 20.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
204
Behörighetsmissbruk.
22: 6

att kräva betalning för en fordran som rätteligen tillkommer annan är att hänföra till behörighetsmissbruk, om skada drabbar borgenären, och till bedrägeri, i den mån gäldenären lider skada. Av dessa brott är endast bedrägeri straffbart på försöksstadiet. För att trygga säkerheten i den på skuldebrev grundade omsättningen bör emellertid krav på grund av skuldebrev med vetskap om att fordringen rätteligen tillkommer annan drabbas av ansvar, evad gärningen visas vara riktad mot gäldenären eller ej. På grund därav har såsom ett fall av behörighetsmissbruk upptagits att någon med missbruk av behörighet att göra gällande skuldebrev kräver vad annan tillkommer. Bestämmelsen bör uppfattas såsom subsidiär i förhållande till bedrägeriförsök, för vilket strängare straff kan ådömas.

Enligt andra punkten i förevarande paragraf skall straff för behörighetsmissbruk inträda även där någon fordrar betalning jämlikt handling som ej blivit utgiven eller för gäld som redan är gulden eller ock kräver att utfå gods som han redan bekommit eller mot krav åberopar kvitto som icke utgivits. Såvitt angår dubbelkrav har denna bestämmelse en motsvarighet i stadgandena i SL 22: 13 om straff för den som fordrar betalning för gäld den han vet gulden vara eller återfordrar gods av visst slag ändå att han det veterligen återbekommit. Liknande stadganden hava hos Thyrén upptagits i en paragraf (IV 9 §), som jämväl avser det fallet att någon genom utkrävande, pantsättning, överlåtelse eller på annat sätt gör sig till godo annans fordran. Kommittén har upptagit sistnämnda fall i första punkten. som avser att någon missbrukar formell legitimation såsom borgenär till att med verkan för den rätte borgenären företaga en rättshandling med gäldenären. Till kompletterande härav behandlas i andra punkten dylikt missbruk vid företagande av rättshandling gentemot gäldenären med verkan för denne, varjämte här upptagits ett likartat förfarande från gäldenärens sida.

Den som fordrar betalning för gäld som redan är gulden missbrukar visserligen icke behörighet att företaga rättshandling med verkan för annan. I den mån han kräver på grund av ett skuldebrev, missbrukar han emellertid dess bevisvärde i förhållande till gäldenären på likartat sätt som då någon kräver vad annan tillkommer. Även då kravet ej grundar sig på skuldebrev, missbrukar han ett förmånligt bevisläge, t. ex. då gäldenären betalat utan att fordra kvitto eller förlorat kvittot. För dubbelkrav i dessa fall är uppenbarligen icke typiskt att gäldenären bibringas en villfarelse om att han icke betalat, och den därav beroende möjligheten att straffa för bedrägeri eller försök därtill bereder därför icke erforderligt straffskydd.

Bestämmelsen i SL 22: 13 om återfordrande av gods som lämnats i annans vård i vissa fall, ändå att man det veterligen återbekommit, utvidgades i Thyréns utkast till att omfatta återfordrande av gods i allmänhet som annan haft omhand. Kommittén har gått ett steg längre i generalisering och straffbelägger allt krav att utfå gods som någon redan bekommit, t. ex. varor som någon inköpt och säljaren sedan hemsänt utan att köparen lämnat mottagningskvitto.