Sida:SOU 1944 69.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
112
Skadestånd.
6: 5

anstiftare eller medhjälpare. Att flera till ett brott medverkande alltid skola anses solidariskt skadeståndsskyldiga, även om någon medverkat i väsentligt mindre mån än annan, torde överensstämma med gällande rätt, ehuru det nuvarande stadgandet har en mera begränsad räckvidd.

Den föreslagna nya lydelsen omfattar icke det i SL 3: 7 behandlade fallet att uppfostrare underlåtit att hindra den som står under hans vård och lydnad från att begå brott. Detta fall behandlas enligt förslaget icke såsom ett fall av medverkan utan såsom ett särskilt brott, 11: 5 andra stycket. Att uppfostrare genom sådan underlåtenhet kan ådraga sig skadeståndsansvar solidariskt med gärningsman eller annan medverkande torde emellertid följa av allmänna rättsgrundsatser.


7 KAP.


Om religionsbrott.


Kommittén föreslår att SL 7 kap., som handlar om religionsbrott, upphäves. Dess motsvarighet i förslaget är stadgandet om brott mot trosfrid i 11: 8, vid vilket kommittén återkommer till frågan.


8 KAP.


Om brott mot rikets säkerhet.


Strafflagen av 1864 upptog i sitt ursprungliga skick i 8 kap. bestämmelser "Om förräderi; så ock om andra för rikets säkerhet menliga brott" och i 9 kap. "Om majestätsbrott; så ock om brott emot riksstyrelse eller rikets ständer". I båda kapitlen år fråga om vad Thyrén betecknar såsom centrala angrepp mot staten, d. v. s. sådana som rikta sig mot eller innebära fara för statens existens eller viktigare intressen – särskilt i förhållande till främmande makter – eller emot dess författning eller organisation. Strafflagen behandlar i 9 kap. angrepp mot statens högsta organ och vissa andra för staten särskilt betydelsefulla personer, nämligen medlemmar av konungahuset, förutsatt att dessa angrepp icke omedelbart riktas mot staten själv eller dess centrala funktioner. Angrepp av sistberörda natur behandlas i 8 kap. Detta kapitel har under de senare årtiondena blivit föremål för upprepade ändringar. Framför allt ha däri införts utvidgade bestämmelser om spioneri och därmed sammanhängande brott; så har skett 1913 och vid upprepade tillfällen under det senaste årtiondet. I samband med en omarbetning av straffbuden för spioneri underkastades kapitlet, som genom de talrika partiella lagstiftningsåtgärderna kommit att brista i överskådlighet, år 1940 en fullständig översyn, som ledde till en helt ändrad gruppering av dess innehåll. Även därefter har kapitlet emellertid genom lag den 20 mars 1942 undergått förändringar, påkallade av erfarenheterna under det nu pågående kriget, och vissa ytterligare ändringar skedde i samband med den genom lag den 12 juni 1942 genomförda reformen av bestraffningen av försök till