Sida:SOU 1944 69.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
265
Urkundsförfalskning.
12: 1

förändring, som sker på det sätt att någon del av en urkunds text, t. ex. belopp, datum, namn eller dylikt, först utplånas och därefter ersättes med ny text av annat innehåll. När en utplåning skett i sådant syfte men förfarandet blivit avbrutet innan det utplånade hunnit ersättas, föreligger icke någon fullbordad förfalskning, men straff kan i allmänhet inträda för försök enligt 11 §. Däremot kan i regel ansvar enligt 5 § icke ifrågakomma därför att uppsåt att försvåra bevisning genom obrukbargörande saknas.

I fråga om ändring av urkund är viktigt att uppmärksamma att en sådan naturligtvis ofta kan vara lovlig, nämligen i många fall då den vidtages av urkundens utfärdare eller enligt bemyndigande av honom. Så är till en början fallet, då urkunden ännu icke genom att utgivas eller på däremot svarande sätt börjat att utöva sin funktion som bevismedel. Då är utfärdaren ännu helt herre däröver. Även senare kan han i vissa fall vara berättigad att vidtaga ändringar i urkunden. Om denna innebär omedelbar bevisning om en rättighet eller förpliktelse, såsom ett kontrakt eller skuldebrev, torde härför erfordras att utfärdaren vid ändringstillfället äger förfoga över urkunden såsom sak (jfr 5 §), t. ex. ett inlöst skuldebrev som han ämnar utgiva ånyo. Är åter fråga om ett intyg eller dylikt torde utgivaren, även om annan äger förfoga över handlingen, kunna vidtaga ändring däri utan att göra sig skyldig till förfalskning. Ändring skall alltså, såsom det i lagtexten uttryckes, ske falskeligen.

Ett särskilt slag av ändring kan äga rum på det sätt, att en äkta urkund som är ofullständig, t. ex. i någon viss punkt utfärdad "in blanco", olovligen utfylles genom tillskrivande av text rörande en punkt som lämnats öppen. Härvid avses icke det fall att en urkund, som enligt sin art kräver namnunderskrift, icke blivit av utfärdaren försedd därmed; om senare en underskrift med hans namn obehörigen anbringas av annan person föreligger ett sådant skrivande av annans namn, som ovan berörts och otvivelaktigt utgör förfalskning. Om däremot endast någon lucka i en äkta urkund utfylles, uppstå särskilda spörsmål, vilka understundom i främmande lagstiftning upptagits till speciell reglering, t. ex. franska code pénal, art. 407, angående s. k. abus de blanc-seing. Utfyllande kan ofta vara helt legitimt. Det förekommer t. ex. i stor utsträckning, att någon till en annan, särskilt ett affärsbiträde eller annan anställd, men även en medkontrahent, överlämnar en undertecknad men i viss punkt ofullständig handling, t. ex. en check eller växel, å vilken beloppet skall av mottagaren ifyllas; anledningen till detta tillvägagångssätt kan vara att beloppet icke är känt, då handlingen måste överlämnas, men förfarandet kan naturligtvis också bero på bekvämlighet eller oordentlighet. I stället kunde, åtminstone ofta, utfärdandet av den tilltänkta handlingen ha helt överlämnats åt mottagaren, som då bort utrustas med en fullmakt. Det sistnämnda tillvägagångssättet undvikes ofta, därför att det medför eller anses medföra alltför stor omgång. Likheten emellan de båda förfarandena är viktig för det straffrättsliga bedömandet av missbruk, som inträffa. Om fullmäktigen med begagnande av fullmakten och alltså inom dennas ram utfärdar en förbindelse i strid med erhållna instruktioner, t. ex. å för stort belopp,